Frihetslängtan
Tack, tack tack! För era kloka ord, tankar och kärlek efter gårdagens inlägg. Det är sånt som gör att jag vågar skriva om sånt här! Så tack!
Det första jag gjorde när jag tagit det där steget och erkänt för mig själv att jag var slutkörd var att åka till mina föräldrar. Inte en chans att jag skulle vara ensam. Väl där bestämde jag mig för att sticka till stugan. Jag hade sånt behov frihet, att få vara ensam, få vara utomhus men kanske framförallt; få känna mig fri. Fri från ångesten som gav mig känslan av att känna mig inlåst, fångad.
I kväll skenar hjärtat och jag har aldrig varit i mer behov av frihet än vad jag är nu.
(Anteckning i min telefon 2019-02-07)
Så jag packade en väska, sovsäck, mat, vatten och underställ och åkte till stugan, stället som ger mig frihetskänsla men fortfarande är hemma.
Ni som hängt med här ett tag, året om, minns kanske att jag brukar säga att stugan inte är något ställe att hänga på innan april. Och det är sant. Vintertid är det lika varmt inomhus som utomhus men med element i vissa, utvalda rum får man ändå upp värme så det går att vara där.
Så, in med maten i kylen och på med elementen och jag gick ut i trädgården för att greja. Det var ju det jag längtat efter. Det jag inte insett var hur trött jag var. Det var först när jag knappt orkade skotta bort den där snön på altanen som det, långsamt började gå upp för mig. Trött. Så. Innerligt. Trött.
Jag var stundvis ute och smågrejade i trädgården och långa stunder satt jag inne i köket och pusslade. Men ärligt talat, det jag egentligen mest ville var att sova. Men något i mig envisades att stanna kvar. Det var ju det här jag planerat, inte kunde jag väl bryta det. Det speedade hjärnan ni vet... men så dök solen upp och fåglarna och jag satt där i lä och kände en liten lätt känsla av frihet. Det där jag längtat efter.
Efter ett dygn i stugan åkte jag hem till mamma&pappa igen. Och efter det sov eller vilade jag i två veckor. Jag varierade mellan att sova i sängen eller vila i soffan. Jag gick ut för att flytta bilen eller åka iväg för läkarbesök. Resten av tiden gjorde jag knappt något annat än att vila.
Jag borde nog aldrig ha åkt till stugan egentligen, med tanke på hur trött jag var eller så var det jag kanske behövde? Nu så här efteråt kan jag titta på bilderna och tänka att jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. För det var en mysig känsla av att vara där, det är ju ändå stugan!
