Stanna upp och tänk efter hur bra vi har det

Ibland blir jag både upprör och också ledsen över detta med mat. Det cirkuleras så mycket nu. Vad som är bra att äta, vad man absolut inte skall äta. Tanken med detta tycker jag egentligen väldigt bra om, vi behöver äta bra, så är det! Men det är dessa läger som bildas som jag  blir irriterad på. Det blir så mycket vi och dem. Det blir så mycket "det här är det enda rätta" istället för "det här är bra för mig". Det blir så hårt, så hård attityd. För lite (ja, ni läste rätt) mat. 
 
Jag vet att det i vissa fall är just för att provocera (och där har de ju lyckats bra..jag är ju uppenbarligen irriterad över det här) men det känns som det här många gånger går till så stor överdrift. Det har blivit så många olika varianter, det har blivit så många olika böcker, det har blivit så hårt. Allt detta att inte äta, att äta, när man skall äta. Det enda rätta. "gör så här" har verkligen tagit över.
 
Tänk om vi istället, bara för någon minut skulle tänka efter att det egentligen är helt fantastiskt att vi faktiskt kan välja att avstå en viss mat för vi har så gott om det, eller att vi kan välja vår mat. Det har blivit så mycket diskussioner kring det här så att vi helt och hållet har glömt av att vara tacksamma att vi faktiskt får mat, att vi kan äta och inte behöver vara oroliga för att få mat. Mat är en stor del av våra liv, tänk att vi fakiskt, för mesta, de flesta av oss kan få äta oss mätta. Och kunna välja vad vi skall äta oss mätta av. 
 
Och tänk dessutom på vår kropp. Som tar hand om allt det vi äter. Det är egentligen fantastiskt. Vi talar så ofta om kroppen, hur det hanterar vissa typer av mat och så. Men det är så mycket som den gör utan att vi behöver göra något. Tänk om vi hade behövt vara med i varje ynka steg i dessa processer, varje gång vi äter. Tänk om vi helt plötsligt var tvunga att göra allt det jobbet, se till att det blev precis så där som kroppen behöver. 
 
Jag säger inte att man behöver sluta upp att äta på ett visst sätt, att man skall äta allting för att man just har möjlighet att äta allting. Jag säger inte heller att jag är expert på det (kära värld..jag är tre varv runt jorden ifrån att vara expert, det är långt!). 
 
Utan det jag säger är att jag tror att vi, ganska många gånger, glömmer av hur fantastikt bra vi har det när det gäller mat. Tänk att vi får möjligheten att välja och vraka. Vi har möjlighet att tacka nej till viss mat, just för att det finns något annat som vi kan äta för att bli mätta. Och vi har en fantastiskt kropp som faktiskt tar hand om det här utan att vi behöver säga till den vad den skall göra i varenda steg. 
 
Det! Det är fantastiskt! Och något som vi kanske behöver tänka på lite då och då!
 

Vinterns trygghet

Förra vintern var min trygghet min tjocka tröja. Där kände jag mig trygg kunde jobba. I år kommer det nog bli min nya halsduk. På något sätt blir värme också trygghet. 


Varför spelar egentligen ingen roll. Huvudsaken är att jag gör det jag skall göra!

Otur i post

Jag har en motgång i livet nu. Post. Jag har inga trevliga postupplevelser just nu. Varför? Jo, låt mig räkna upp den senaste tidens post. 
 
Först. En räkning av större modell. Jag har inget emot räkningar, rätt skall vara rätt, man skall betala för sig. Men när det innebär 40% av månandes lön, då svider det lite. Men förhoppningsvis kommer bilen nu vara bättre än någonsin och jag kan ta mig till jobbet. 
 
Sedan kommer det ett kärleksbrev. Från Västtrafik. Det skall ni veta, jag gillar inte människor (?) som kommer för nära utan att jag tillåter det. Nu vill de inleda ett seriöst förhållande med mig. Åh, det är så jag ryser i hela kroppen. Kom.Inte.För.Nära.
 
Dagen efter får jag ett brev som jag visste skulle komma men som jag försökt förtränga. Det är slutet av året. Det är dags att gå till tandläkaren. Jag har tandläkarskräck och skulle kunna skjuta upp det i flera år. 
 
Och när man trodde det var slut. Då får man ytterligare ett brev. I det står det att jag har knappt en vecka på mig att bestämma mig över om jag vill teckna en ny försäkring. Kära värld. Jag behöver ett halvår för att bestämma sånt. Minst.
 
Och till sist så skall jag pensionsspara. Då har min kära hjärna redan överkokats av stora räkningar, närgågna kärleksbrev, äckliga tandläkarsituationer samt beslutsångest över försäkring. 
 
Nån måtta får det vara i livet. 
 
 
 
För er som blir oroliga. Så skall det här läsas men en gnutta ironi!