Ett år

För ett år sedan satt jag under gullregnet i stugan. Det var långhelg och jag hade åkt ut i stugan, vädret var varmt och skönt. Jag hade rensat land under dagen och fått en rejäl, inte så vacker, solbränna på ryggen bara några veckor innan min systers bröllop.
 
Jag minns när jag satt där under trädet på kvällen så kände jag att stressen som varit i kroppen under hela våren kändes mycket mindre än tidigare. "Nu vänder det" tänkte jag och såg fram emot sommaren. Och den inre stressen försvann men ersattes av den djupaste oro. När en person i en familj kämpar mot en allvarlig sjukdom påverkas hela familjen. Det påverkar personen i sjukdomen, familjen runt omkring, det påverkar hela livet där och då och framåt.
 
Ett år har gått sedan jag satt under det där trädet. Sedan dess har båda mina syskon gift sig, farmor lämnat oss och familjen har genomgått en lång och kraftig behandling även om det är en person som har fått kämpa mest. Ett år med liv och död, ett år med glädje och sorg. Med lycka och kamp. Med tacksamhet och oro. 
 
Livet fortsätter framåt oavsett hur det är, det blir inte som man tänkt sig men det blir. Dagarna och året stannar inte upp för att livet där och då inte är som man planerat. Livet stannar inte upp för att det är tungt, fullt av sjukdom och oro. Livet och dagarna fortsätter och mitt i det där får man leva, ta en dag i taget - ibland med mer och ibland med endast det faktum att det är en ny dag. 
 
Så när jag förra veckan var i stugan, gick runt i trädgården och kom och tänka på att jag satt där för ett år sedan så kändes det som det här året fick knytas ihop på något sätt. En del saker är annorlunda nu jämfört med då men efter de senaste månadernas återhämtning är livet nu mycket likt hur det var för ett år sedan innan den djupa oron. Det finns en frid i detta att inte allt men vissa saker, efter annorlunda och kämpande månader, tillslut kommer tillbaka så som det tidigare varit. En tuff tid skapar också nya tankar, egenskaper, erfarenheter och synsätt som ger ännu mer perspektiv på livet på ett positivt sätt och en del saker blir aldrig åter som tidigare och då får man låta sig tycka det är jobbigt att det är så. 
 
Och återigen är jag vid gullregnet och blickar mot sommaren, för den vet jag kommer. Hur den blir eller vad som kommer hända vet jag inte men jag vet att den kommer och det får jag vara i, en dag i taget.