Ett år

För ett år sedan satt jag under gullregnet i stugan. Det var långhelg och jag hade åkt ut i stugan, vädret var varmt och skönt. Jag hade rensat land under dagen och fått en rejäl, inte så vacker, solbränna på ryggen bara några veckor innan min systers bröllop.
 
Jag minns när jag satt där under trädet på kvällen så kände jag att stressen som varit i kroppen under hela våren kändes mycket mindre än tidigare. "Nu vänder det" tänkte jag och såg fram emot sommaren. Och den inre stressen försvann men ersattes av den djupaste oro. När en person i en familj kämpar mot en allvarlig sjukdom påverkas hela familjen. Det påverkar personen i sjukdomen, familjen runt omkring, det påverkar hela livet där och då och framåt.
 
Ett år har gått sedan jag satt under det där trädet. Sedan dess har båda mina syskon gift sig, farmor lämnat oss och familjen har genomgått en lång och kraftig behandling även om det är en person som har fått kämpa mest. Ett år med liv och död, ett år med glädje och sorg. Med lycka och kamp. Med tacksamhet och oro. 
 
Livet fortsätter framåt oavsett hur det är, det blir inte som man tänkt sig men det blir. Dagarna och året stannar inte upp för att livet där och då inte är som man planerat. Livet stannar inte upp för att det är tungt, fullt av sjukdom och oro. Livet och dagarna fortsätter och mitt i det där får man leva, ta en dag i taget - ibland med mer och ibland med endast det faktum att det är en ny dag. 
 
Så när jag förra veckan var i stugan, gick runt i trädgården och kom och tänka på att jag satt där för ett år sedan så kändes det som det här året fick knytas ihop på något sätt. En del saker är annorlunda nu jämfört med då men efter de senaste månadernas återhämtning är livet nu mycket likt hur det var för ett år sedan innan den djupa oron. Det finns en frid i detta att inte allt men vissa saker, efter annorlunda och kämpande månader, tillslut kommer tillbaka så som det tidigare varit. En tuff tid skapar också nya tankar, egenskaper, erfarenheter och synsätt som ger ännu mer perspektiv på livet på ett positivt sätt och en del saker blir aldrig åter som tidigare och då får man låta sig tycka det är jobbigt att det är så. 
 
Och återigen är jag vid gullregnet och blickar mot sommaren, för den vet jag kommer. Hur den blir eller vad som kommer hända vet jag inte men jag vet att den kommer och det får jag vara i, en dag i taget. 
 

En dag när ångestkänslorna hälsade på

I går var första gången på riktigt, riktigt länge som jag kände ångestkänslor i kroppen. Inte ens under sommaren och hösten förra året, när livet var upp och ner kände jag av det - då var det mer oro, förtvivlan och rädsla men ingen ångest. 
 
Tänk att jag för ett par år sedan kunde ha den känslan som jag hade i går flera dagar och ibland veckor, månader i sträck. Att behöva hålla kroppen i schack fast jag egentligen inte har koll på alla känslor i kroppen, känna hur skör kroppen är, den där klumpen i magen som letar upp sig mot bröstet, känslan av att ha hög puls fast jag egentligen inte har det. Ha svårt att kunna koncentrera mig och är så skör så att minsta kommentar kan pricka mig som en pil rakt i hjärtat. För att inte tala om alla nedsättande tankar och ord till mig själv. 
 
Jag är så tacksam att jag inte behöver kämpa med det här varje dag längre. 
 
I dag är en ny dag. I dag är kroppen tillbaka där den brukar vara; hungrig, lite morgontrött, känner mig taggad att ta tag i den här arbetsdagen och alla negativa tankar om mig själv är inte längre med mig över allt jag går.
 
Jag vet inte vad det är som gör att jag nu för tiden inte känner de där ångestliknande känslorna så jag kan inte ge några tips hur man tar sig ur det, jag ser det bara som en stor välsignelse att inte behöva kämpa med det varje dag nu för tiden.
 
Däremot vet jag att det var väldigt skönt att igår bara få berätta för någon hur det kändes så att jag inte behövde gå runt helt ensam med känslorna. Så det får bli mitt tips idag; berätta hur du känner, du behöver inte berätta det för hela världen (som jag gör) men för någon du litar på. Du behöver inte berätta alla dina känslor (för oftast är man rädd att det skall tynga andra) men berätta några ord, bara att det ÄR så. Att vara ensam i sin egna ångestvärld kan många gånger göra den världen ännu jobbigare. 
 

Jag är jag, inte det jag gör

Jag tror att vi många gånger tänker att vi ÄR det vi gör. Vi ÄR lärare. Jag får många gånger "rätta" mig själv då jag säger "jag är receptionist på Sportlife" och så kan vi nog fortsätta en liten stund. Men egentligen så jobbar vi som lärare (om vi nu har det som yrke) och jag jobbar som receptionist och instruktör.
 
Varför lägger jag vikt i det här?
 
Jo, en dag kanske vi inte längre kan göra det vi gör längre. Vad händer då om vi ÄR det vi jobbar med? Jo, vi försvinner. För det vi har jobbat med - det som jag tycker att jag är det kan jag inte längre göra. Vi kan till och med se oss själva som värdelösa. Men vänner, medmänniskor, läsare (ni får själva placera er in där ni känner att ni vill vara) vi är motsatsen till värdelösa. Vi är värdefulla. Vi är rakt igenom värdefulla. Och nu till det hårda, det som kan svida lite: det är inte det vi gör som gör oss mer värdefulla. 
 
Jag vill påstå det här. Jag tror detta. 
 
Under de perioder jag mått dåligt, de gånger jag var sjukskriven, de dagar jag inte kom hemifrån, inte kom upp ur sängen så kände jag mig värdelös. Rakt igenom totalt värdelös. Jag var inget, jag var verkligen inte ett skit- för jag kunde inte göra något. Jag kunde inte göra det som var tänkt att jag skulle göra. Det jag fick bygga upp, lära mig, tala om för mig själv, det andra lärde mig, talade om för mig, var att jag var värdefull, av betydelse trots att jag just då inte kunde göra något alls. Min verksamhet var noll men jag var lika värdefull för det. Sakta, sakta började det här gå upp för mig och mot slutet av de jobbigaste åren kändes det inte lika tufft de dagar jag inte orkade. För jag var värdefull. 
 
 
Du är värdefull.
Ni är värdefulla.
Jag är värdefull.
Vi är värdefulla.