Mysig morgon och fyra nyanser av rosa

Vaknade denna morgon innan klockan sex. Låg kvar en stund innan jag gick upp, fixade lite te och frukost. Jag tände ljus och satt där i mörkret, drack te och tittade på ljusen. Lugnet och stillheten. Efter en stund tände jag lampan, kröp under filten och läste. En mysig stund på morgonen medan de sakta ljusnade utanför. 

Jag är glad att ingen såg mig då. Plommonfärgade tights (ej träningskläder...). Till detta min fantastiskt sköna underställströja i mörkrosa för att sedan göra det ännu finare ett par svarta shorts (inte ens hemma klarar jag av att gå i tajts och enbart tröja). Och tycker man inte att det är nog: ett par lika, nästan rosa raggsockor på fötterna. Fyra nyanser av rosa. Ja, filten är rosa också. 

Det är skönt att bara vara. 
Perfekt start på dagen. 

Har precis gått en promenad. Dagen har startat för länge sedan men tanken med den här helgen är inte att få massa saker gjorda utan att vila upp mig från förkylningen. 




I höstrusk och regn

Kvällen har kommit sedan många timmar tillbaka. Ute är det mörkt och regnet faller mot marken som täcks av löv. Jag lyssnar på lugn musik, fryser lite om mina fötter och hör hur familjen sakta men säkert en efter en kommer till ro efter en dag fylld med skola eller jobb. Höstkänslan börjar nå sin topp. Jag kan inget annan än gilla det här. Ett tag. Några dagar, någon vecka eller så. (sedan får gärna solen komma tillbaka).
 
Jag har varit och jobbat för första gången på en vecka. Efter en vecka liggandes alternativt sittandes var det skönt att göra något annat även om jag kände mig trött och inte alls på topp. Förkylningen jag åkte på var en utav de mest rejäla förkylningar jag åkt på (och då har jag ändå haft hur många förkylningar spm helst, tro mig!!) Men oj vad roligt det var att komma tillbaka till jobbet, träffa alla fina kollegor, härliga medlemmar på gymmet. Skratta, jobba, le och njuta av att göra det jag tycker om. 
 
Träningen får vänta ett tag till. Just nu blir jag anfådd av att gå ner (obs!) för trappan. Jag hostar och är täppt. Kroppen är inte alls återhämtad och det känns som det kommer bli en lång påfart innan jag är tillbaka med den riktiga och ordentliga träningen igen. Morgondagens TRX får jag hjälp med (Tack för hjälpen Åsa!) och min plan är sätta igång långsamma promander i helgen och sedan på tisdag köra lugn friidrottsträning igen. 
 
Skall snart sova. Bara läsa lite först. Åh, jag längtar redan nu efter att försöka vakna tidigt imorgon. Gå upp fixa en kopp med te, tända ljus och sedankrypa upp i soffan under filten. Dricka te och läsa en bok samtidigt som dagen vaknar till liv. 
 
Det är sådana där små saker som förgyller mitt liv, gör livet enkelt. Små saker, lätta att gilla. 
God natt
 


 
 
 

Träningen, resan och drömmålet

 
 
Jag tror alla någon gång har drömt om att göra något speciellt, kunna något speciellt. En del satsar på drömmen andra låter det bara förbli en dröm. En del är tillfredsställda med att drömmen förblev endast en dröm, andra kan inte släppa drömmen men tar aldrig det där steget för att nå drömmen.

Jag var en utav de där som lät drömmen bli just det… bara en dröm. I början var jag tillfredsställd med det. Men ju längre tiden gick och ju fler gånger jag försökte sätta upp mål för mig själv utan att nå dem eller bli nöjd med resultatet desto mindre tillfredsställd blev jag.

När jag i slutet av våren och början av sommaren hade jag sån prestationsångest varje gång jag skulle träna så att jag tillslut bara kunde träna teknik och stretch började jag fundera på vad det var jag egentligen ville. Och jag insåg om jag någon gång i livet skulle bli tillfredsställd med min träning måste jag under en längre tid försöka nå det mål, den dröm som jag så länge velat nå. Det var då jag bestämde mig för att nu skall jag en gång för alla ta det där steget och börja vandringen mot mitt mål.
 
Målet är att sommaren 2016 ställa upp i minst 1 längdhoppstävling och då kunna behärska det, vara fullt fokuserad och inte hamna alltför mycket efter alla. 
 
Jag har tränat i en månad nu. Det är fantastiskt! Jag älskar det! 
Jag kämpar och lär mig nya saker, jag tränar lite allmän friidrott och hoppar ganska mycket. Jag tränar styrka och explosivitet. Jag joggar lite och ibland springer jag intervaller. Jag försöker skapa kontroll över höfter och koll på kroppen. Och varje pass jag tränar så lär jag mig något nytt, något jag gör eller något jag inser om mig själv. 
 
Jag förvånas ständigt över mig själv. Förvånas över hur lugn jag är, hur lätt jag antar nya saker, hur jag kan samla mig och alla mina tankar när jag skall göra något nytt. Jag är imponerad hur jag kastar mig in i saker som jag inte gjort innan, hur jag på något sätt accepterar att jag inte kan allt, hur jag biter ihop och bestämmer mig för att göra de om och om igen tills jag lärt mig det. Och kroppen förvånar och imponerar på mig. Jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle klara av, trots att det antagligen funnits där i kroppen. Jag tror på mig själv och vågar misslyckas.
 
Jag går min egen väg, kämpar mot mitt eget mål men samtidigt så känner jag mig inte ensam. Jag trodde att jag skulle få slita ensam, få många frågor om varför, få motstånd och andra inte så positiva reaktioner. Men faktum är att reaktionerna bara har varit positiva. Jag har fantastiskt folk runt omkring mig som har kommit med hejarop och uppmuntrande kommentarer, jag tränar (och jobbar) på det bästa stället man kan vara på när man vill uppnå något, jag har hamnat i en friidrottsklubb som jag trivs väldigt bra med och där jag få växa i min egen takt. Jag har en friidrottstränare som är ärlig och hjälpsam och jag har en coach som är fantastisk duktig och som har öppnat upp en helt ny träningsvärld för mig. 
 
Inte en enda gång under den här månaden jag har tränat har jag haft prestationsångest eller känt minsta spår av den trots att jag utsatt mig själv för nya saker, för prövningar, för saker jag vet att jag egentligen inte kan. Och varje gång jag hoppar så hittar jag känslan av något nytt, jag börjar lära känna min kropp mer och mer. Jag är trött i kroppen, speciellt benen och sover mer än någonsin (jag gör typ inget annat än sover, äter, sover, jobbar, vilar, tränar... osv...).
 
Jag är lugn och lycklig (skiner som ett barn varje gång jag har tränat eller pratar om träning). Jag inser för varje dag att det kommer vara själva "resan" i sig som kommer vara det tjusiga, det kommer vara utvecklingen, hur jag utvecklas, det jag lär mig, hur jag kämpar, sliter, faller, tar mig upp som kommer vara fokus. Målet känns inte just nu som det viktigaste utan det är själva resan dit. Men när det blir lite tufft och jobbigt (framför allt för benen) då ser jag mot målet och fortsätter kämpa. 
 
Ni skall veta och jag tror ni anar. 
Hur mycket jag älskar det här och hur jag glad jag är att jag vågade, bestämde mig och började. 
  
Jag skrev på kontrak med mig själv.
Där det står att jag skall forstätta kämpa även om det blir lite motigt.