Om alla dessa inlägg

Jag kan känna att jag borde skriva om viktiga saker istället för att bara skriva om mig själv. Jag kan faktiskt få dåligt samvete för det. Jag känner då att jag borde engagera mig i omvärlden, kyrkan och samhället mer. 
 
Men sen så känner jag så här: det är inte jag. 
Inte så att jag inte bryr mig eller tycker det är viktigt utan bara, att det inte är jag att skriva om det. Jag skulle inte hitta de rätta orden, det skulle inte bli varken bra eller äkta. Det skulle vara bli fel och inte JHH. 
 
Och då så tänker jag att helt enkelt får vara mig själv och skriva om det jag vill och det jag är just nu;
 
Ett litet troll* med alldels för ovårdat hår som mer än sällan går emot alla principer om hur man skall vara och som sällan gör som alla andra "bara för att". En tjej med stor osäkerhet men med en stabil grund som ständigt utmanar sig själv och lär känna sig själv mer. En tjej som är ärlig, en som ständigt kämpar med att tycka om sitt utseende men som är djupt trygg i att hon är skapad, älskad räddad och förlåten och i slutändan är det det som är viktigt. 
 
En tjej som tränar tillsammans med flera år yngre ungdomar och som där sticker ut och mer eller mindre gör bort sig men fortsätter bara för att hon älskar att träna friidrott. En tjej som gång på gång misslyckas men på något sätt ändå fortsätter att försöka nå drömmen. En tjej som älskar naturen, skapelsen och sin familj. En tjej som har behov att skriva av sig men som också tycker det är roligt att skriva och som faktiskt tycker att hon ibland, lite då och då, till och med tycker att hon är lite rolig. 
 
Och på något sätt hoppas jag att detta kanske, kanske...
 
Kanske kan få någon att våga räta på sig och våga vara sig själv. Kanske kan det få någon att gå en väg de inte vågat gå tidigare på grund av rädsla att göra bort sig. Kanske inspirerar det någon att ta mod att följa en dröm trots att risken finns att misslyckas eller sticka ut. Kanske kan det ge någon en fundering om att vara skapad, älskad, räddad och förlåten. Kanske kan de få någon att öppna upp ögonen för naturen, omgivningen eller familjen.
 
 
Och kanske hjälper det mig att fortsätta att vara mig själv och kanske hjälper det mig att inte ge utan fortsätta kämpa i allt det jag är i. Och kanske är det just det här som inspirerar mig att fortsätta att gå emot strömmen. 
 
Kanske kan något av mina inlägg någon gång ge någon ett litet leende eller kanske till och med få någon att skratta. 
 
Så ja, det får helt enkelt fortsätta att vara som det är just nu. Utan dåligt samvete (jag jobbar på det) och jag hoppas att det skall ge någon någonting, lite då och då i alla fall. 
 
*tänker mest till den här bilden som är glad men något trollaktig, ja något galen bild. 

En ny dag

En ny morgon i maj. 
Det är lite grått ute men regnar i alla fall inte. Varje dag utan regn är jag tacksam för. Det känns som hela kroppen har blivit överkörd under natten, stel och trött är jag men kommer nog vakna till om en stund. Morgonen är inte riktigt min tid på dygnet längre. 
 
Nu skall jag åka och säga hej till pappa som är och tränar, tanken var att träna tillsammans med honom men jag råkade bli kvar i sängen lite för länge. Det var mest tänkt som en extraträning för min del så jag sov lite till utan dåligt samvete. 
 
Önskar er en fin dag :) Själv tycker jag det skall bli kul med en ny arbetsdag :)
 
Bjuder på en bild över Kungälv från en promenad förra veckan. Kungälv är vackert . 

Den hoppande köttbullen

Kvällen börjar läggs sig och jag börjar bli lite trött. Trött var jag också innan dagens träning men åkte iväg till träningen för att sova vid 18-tiden är inget bra. Jag piggnade till ganska fort och efteråt var jag sådär ljuvligt pigg som man kan bli efter träning. 
 
I dag var en sådan dag jag var extra tacksam för att jag tränar i den gruppen jag tränar i. Jag kan många gånger känna av att jag är sååå många år äldre än de andra (vilket också är sant) men idag var jag bara tacksam för att få vara med dem. Deras spontana skratt och tillviss del avslappnade stil hjälper min hjärna att koppla av lite när prestationsångesten kommer fram. Då är det skönt att bara få vara lite barnslig, att det inte är hela världen (som hjärnan i bland kan tro) och ja, det slutar med att jag har roligt. Andra gånger kan jagsakna att ha någon att dela ångesten med och som förstår de delarna, någon som peppar mig och som kan vara med och besegra trösklar. Men majoriteten av tillfällena är jag bara tacksam. 
 
Hoppningen i dag gick väl så där. Flygande köttbulle är mitt nya namn men jag, äsch, det kändes bättre än förra gången och ansatslöpningen känns helt okej, jag orkar inte gänga upp mig på något just nu. Efter hoppningen körde jag lite lätta backintervaller, våren väcker liksom liv i den där lilla, lilla löparmänniskan som finns inuti mig. 
 
Nu skall jag, liksom alla andra gånger jag skriver, gå och lägga mig. Den här kvällen har varit bra!