Kortvasan 2014

Det är svårt att skriva en helt ärlig sammfattning av Kortvasan 2014. Hade ni varit med och hört mina tankar de 2 första timmarna hade ni nog alla blivit förvånade. För jag var arg som ett bi, frustrerad och besviken. De första två timmarna bestod nämligen av att åka några hundra meter, stanna för att skrapa mot flera centimeter snö från skidorna, åka några hundra meter till, skrapa, åka, stanna, skrapa, åka... och så vidare. Stundtals kunde jag inte glida 1 cm fram för det var så mycket snö under skidorna som fastnade.
 
När jag kom till Hökberg (efter 11 km) hade det gått drygt 2 timmar eftersom jag var tvungen att stanna och skrapa av snö, ni kanske förstår min frustration? Framme vid kontrollen stannade jag för att dricka lite, när jag står där kommer det en åkare bakifrån som lätt åker in i mig, i vanliga fall hade jag bara glidit fram men nu satt mina skidor fast och istället fick jag all sportdryck i hela ansiktet. Då blev jag lite frustrerad (läs: ännu mer), nu efteråt skrattar jag bara åt det. Med sportdryck i hela ansiktet och lite blåbärssoppa i magen fortsatte jag. 
 
Då kommer nerförsbackarna. 
Bland frustrationen av snö, vurpor pga av dålig teknik samt skidor som inte gled gick jag in i någon form av rädsla för nedförsbackarna. Efter att ha klarat av någon liten backe och sedan ramlat rejält gick det inte längre. Jag var frustrerad och trött efter de två första timmarna som enbart var motigt. När jag sedan gjorde en lättare vurpa men som tog rejält mot backen så knät fick sig ett slag och bröstet höll jag på att ge upp. Jag kraschade. Rent fysiskt mot marken och rent mentalt. Jag insåg om jag skulle ta mig igenom det här loppet så behövde jag ta mig igenom de här backarna, för efter det skulle det bli enklare. Eftersom jag redan då var trött och pannbenet för länge sedan hade dragit på semester till Thailand eftersom snön skrämde mer än lockade så bestämde jag mig för att göra det jag allra minst av allt ville göra; ta av mig skidorna och gå ner för de två brantaste backarna. Jag hade inget annat val, för alternativet var att inte fortsätta, så stopp var det i mitt huvud. Och tro mig, det sista av allt jag ville var att ge upp. Så efter lite pepp från pappa så bestämde vi att jag går ner och sedan fortsätter vi åka. Jag svalde min stolthet och gick.
 
När jag sedan kommit förbi de där backarna som bestod av is och andra deltager som låg överallt (det gick nästan fortare att gå nerför backarna än att åka eftersom det var folk över allt) så kom vi till lite mer raksträckor där jag äntligen kunde bevisa för mig själv vad jag gick för. Jag fick upp lite tempo, kunde komma in stakning, kunde lite på min kropp, känna styrka, känna att jag kunde kämpa, känna att skidorna gled. Det enda var att nu var fästet totalt borta. Efter alla skrapningar hade allt fäste försvunnit, vid minsta lilla backe fick armarna kämpa rejält. Och säga vad man vill om min skidåkning men ey (!) min armstryka under det här loppet kommer jag vara så nöjd över!! När jag hade kört 15 kilometer och således halva loppet kändes det lite bättre. Kilometer efter kilometer. 
 
Kommer till sista kontrollen, lite slät bulle, vi blir uppdaterade i os-ishockeyn, ingen sportdryck i ansiktet och lite mer blåbärssoppa i magen fortsatte så skidåkningen. Utan spår. För helt plötsligt, där mellan Eldris och målet försvann spåren helt, eller nja, det fanns ett litet, litet spår som alla valde att åka i (förståligt eftersom resten bara var ren is). Staka, staka men inte få upp för mycket fart för att inte åka in i de andra, försökte gå om men tappade då all fart och då jag fortfarande inte kan behärska skidor utan fäste på is så var jag mer lik Bambi på hal is än Charlotte Kalla i en OS-staffet. De sista kilometerna bet jag ihop. När det var 2 km kvar skrek jag till mig själv i mitt huvud "har du tagit dig igenom 28 km så bangar du INTE de 2 sista, fattar du det???". När det var 1 km kvar försvann spåren helt. Då var det smutisigt och isigt, jag vet inte ens om jag vill kalla det snö. Skidorna gick lika mycket åt sidan som framåt. När den lilla sista backen innan upploppet kom jag fastnade precis innan mitten gav jag ifrån mig ett högt klagande rop, lite åskådare uppmuntrade med att det var sista backen vilket gav mig lite kraft att fortsätta.
 
Att komma till Upploppet var fantastiskt. Faktum är att jag hade kraft då. När jag kommer igenom den sista svängen bestämmer jag mig för att ta ut det sista jag har. Spåren har kommit tillbaka, överkroppen känns som den kan ge lite till. Jag börjar staka, väljer vänsterspåret, kvinnan framför mig svänger in precis innan mig. Väljer höger för nu vill jag satsa. Tydligen vill samma kvinna också göra detta. När jag sedan ligger bakom henne och beslutar att åka lite lite höger och hon tänker exakt samma sak för tredje gången vänder jag mig om till pappa som bara flinar. Tillslut tar jag fart, väljer höger"spår" och stakar på. Jag stakar så mycket så att jag till och med får hejarop från publiken "fin stakning, sånt gillar vi". Då har jag kraft, jag är urstark då och det kändes nästan som jag hittade lite teknik. 
 
Kommer i mål. Gråter lite. Är trött. Besviken. Glad att det är över. Lättad att det äntligen är över, att jag har gjort det. Inte gav upp. Kämpade. Jag gjorde det. Och så är jag väldigt trött.
 
När jag på kvällen inte kunde sova trots att jag var jättetrött funderade jag över loppet. På ett sätt missnöjd på ett annat sätt väldigt nöjd. Där och då insåg jag att besvikelsen hade varit ännu större om jag hade lagt ner ännu mer träning på kondition, det som jag innan loppet var mest besviken över att jag inte tränat. För oavsett hur mycket kondition jag än hade tränat hade nog inte resultatet blivit så mycket bättre. Jag hade behövt rätt vallakunskaper och vara duktigare på skidor, något jag ändå inte hade kunnat träna upp på det här året med mina förutsättningar. Det låter galet men jag blev helt plötsligt nöjd med den träning jag haft innan, för jag vet att den andra besvikelsen hade varit större. Nu bevisade ändå min kropp för mig att den var stark och klarade igenom de här 3 milen. 
 
När jag kom hem kände jag att egentligen inte ville ställa in skidorna för det här året. För på något sätt har jag där, under några av de där kilometerna där det fanns spår, där jag fick upp fart och kunde staka bra med frånskjut fått mersmak för det där med skidåkning. I år var problemet att jag inte kunde behärska farten jag kunde få upp, jag för var för stark för mitt eget bästa, låter kaxigt att säga så men det var så, de gångerna jag fick upp ett bra tempo kunde jag inte riktigt behärska att tex svänga förbi andra eller om det blev lite för ojämnt så var jag tvungen att bromsa in farten för att få kontroll. Tänk om jag kunde fortsätta så? Bli stabil på skidor och lära mig tekniken och nedförsbackar, inte vara lika feg. Då skulle jag kunna sätta en riktigt bra tremilare. 
 
Så med mersmak för skidåkning men väldigt tacksam att jag inte lovat mig själv att göra om det här kan jag lämna Kortvasan för det här året. Men jag tror jag någon gång kommer göra om det, för än har jag inte slagit min tid från förra året. 
 
Skam den som ger sig!
 
Med mössan på topp, ej över öronen, i mål...jodå..
 
 

Du är välkommen våren

Igår var det en riktigt vårdag. Åh så vackert det var. 
 
Det är samma sak varje år, det verkar inte riktigt som jag lär mig. Jag går runt och känner mig trött, tom på energi och funderar på vad det är för fel på mig. Jag har ju ett fantastiskt jobb, familj och vänner. Jag trivs med livet. Men ändå är det något som inte är helt bra.
 
Så kommer den. Den första vårdagen. Solen. Fåglarna, den höga luften, vinden. Den vackra himlen på morgonen. Det ljusnar tidigare på morgonen och det är ljust längre in på kvällen. Samma sak varje år: jag inser hur mycket den där solen, ljuset och värmen gör. Tänk om jag bara kunde lära mig det? 
 
Igår njöt jag, som jag njöt. Jag mådde så bra. Var nästan lite sprallig. Jag fylldes av glädje, energi, och vårkänslor. Jag log på mina promenader (ja, jag gick till och med två stycken) och log åt alla andra som var ute och gick, cyklade eller bara hängde i solen. 
 
Det kanske finns ett litet slut även den här vintern? Det kanske går mot ljusare tider.
Det brukar göra det.
Även om jag råkar glömma det varje år.
Tur att våren kommer ändå. 
 
 
 

The first step is always the hardest

Första steget till något nytt är oftast tuffast, att ge sig in på något nytt, göra något som de inte brukar göra kan ibland kännas motigt och utmanande. Att ta första steget i en process som du dessutom vet är jobbig och kommer kräva något av dig som du inte riktigt är säker på att du har, det är en ännu större utmaning. 
 
När du har tagit det första steget, redan då är du närmare det mål som du än gång har satt upp, oavsett vad det är för mål. Du är då närmre än innan du tog det där första steget. Oavsett hur långt eller kort det där första steget än var, så har du tagit ett steg framåt, ett steg närmare ditt mål. 
 
Och när du har tagit det där första steget, brukar det oftast vara lite enklare att ta det andra, och det tredje och se, snart har du även tagit det fjärde steget. Och så forsätter det så. Steg för steg, lite närmare målet för varje steg. Vissa gånger kommer du kunna ta långa kliv flera gånger i rad, andra perioder kan det vara så att det känns som du står och trampar på samma ställe eller till och med går bakåt. Försök då hitta de där små, små förändringar som är som steg framåt. 
 
Det är det första klivet som är det jobbigaste men det är också det som skapar självförtroende. Att känna att du klarade av det där första klivet, att du tog det. Längden på klivet spelar ingen roll. Du utmanade dig själv, gjorde något du vet att du tycker är svårt. Njut av att du tog det där första klivet. 
 
***
Lång inledning på ett inlägg men kände för att skriva något om det där första steget. Jag gjorde det idag. Kanske inte för allra första gången, men för första gången den här perioden. Efter två veckor av riktigt lugn träning på grund av en kropp som inte alls varit med och pulsen som kommit alldeles för högt lite för snabbt. Nu börjar det kännas bättre. Med en kropp som svarar bra på träning och en puls som håller sig inom vettiga gränser är det alltså dags att höja träningen igen.
 
Mitt fokus just nu är att utmana, kunna höja tempot i träningen. Därför blir det många varianter av WODar. Innerst inne gillar jag det bäst (just nu) men jag har också svårt för det. Att höja upp pulsen och fullfölja är det jag kämpar med just nu. Något jag inte kunnat göra när jag varit att tvungen att ta det lugnt. 
 
Idag var första gången på två veckor då jag var tvungen att utmana mig själv igen. Två veckor med lugn träning sätter sina spår, speciellt på bekvämligheten. Idag var första steget på vägen till mitt mål att kunna träna i högre tempo, under högre puls och fullfölja hela vägen.
 
Det var tufft idag. Det var inte vackert. Det var inte ens bra. Men jag gjorde det. Jag fullföljde från början till slut, jag gjorde det jag skulle göra. Det tar mig inte hela vägen mot mitt mål, men det tar mig ett steg närmre. Det känns bra. Jag skall vara nöjd med det. 
 
Och imorgon är det en ny dag med ny möjlighet att gå ytterligare ett (eller kanske flera?) steg längre på vägen mot mitt mål.