Flytta soffa genom fönster

I dag är det flyttstäd! Inte för mig utan för brorsan. Jag gillar faktiskt att flytta, själv men även åt andra. Det är något med att börja om i en lägenhet eller ett hus men ja,det är klart att det kan vara lite jobbigt också men då kan man tänka på något roligt och då kommer jag att tänka på den gången när S flyttade. 

Hon flyttade då in i en lägenhet som låg på andra våningen i ett bostadshus och upp till lägenheten är det en smal trappa. Det mesta flyter på bra tills soffan skall bäras upp.  Hur vi än vänder och vrider på soffan, på oss själva och tar bort dörrar mm så får vi inte upp den. Till slut är det enda alternativet det vi har skämtat om under dagen; in genom fönstret.  

Det finns ett lämpligt fönster som är där tomten är lite högre. Från den högre delen av tomten kan man lägga en stege upp till fönstret och sedan bära/skjuta in soffan in i lägenheten.  

Sagt och gjort. Vi lyfter upp soffan och bär den en bit innan vi lyfter upp den i luften och... precis när vi står där med soffan på raka armar ovanför våra huvuden så hör vi en kvinna som ropar "hallå... hallå..?" Från vägen som ligger precis ovanför huset. Först tror vi att hon ifrågasätter det vi gör men sedan visar det sig att hon bara undrar efter vägen. Så där står vi med en soffa i luften och en kvinna som precis samma sekund är väldigt angelägen att hitta rätt. Det blir så komiskt på något sätt; vi med en soffa på våra armar som faktiskt börjar bli lite tung (i alla fall för mig) och min tanke är "ser hon inte att vi mitt uppe med att bära en soffa, kan hon inte vänta några minuter?" men icke.  

De som har stått för att se till att vi har soffan i rätt position till fönstret pratar till slut med kvinnan och vi andra får in soffan i lägenheten genom fönstret. Efteråt skrattar vi åt att det som från början var ett skämt blev lösning och åt kvinnan som inte alls kände av situationen.  

Så om det blir lite tungt och trist att städa och bära idag så kan jag tänka på detta och garanterat le lite.   

Säregen signatur

I går, när jag skrev inlägget med namn la jag ner mycket tid på att få namnet på bilden någorlunda snyggt. Insåg, efter hur många försök som helst, att det finns en anledning att jag skriver JHH och inte Johanna så ofta. 


Okej, okej min signatur är inte den vackraste men den är i alla fall säregen! ;)

Att tilltala med namn

De senaste veckorna har jag reflekterat över det här med att bli tilltalad med namn och hur mycket mer personligt det blir när man hör sitt namn, i bland kanske till och med så att det träffar en i hjärtat. Jag har alltid beundrat de människor som använder mitt,  eller andras, namn i konversationer helt naturligt utan att tänka på det. Det blir väldigt personliga dialoger då.
 
Det finns det traditionella när man skriver eller pratar med någon och inleder med "Hej Johanna", det kanske inte är märkvärdigt i sig men om man inte förväntar sig att se sitt namn så känns hälsningen helt plötsligt mer personlig. 
 
Det finns också situationer när användandet av mitt namn ställs mer emot om mig.  Tex om jag pratar med en upprörd kund blir hens ord mer personliga mot mig om personen använder mitt namn. "Johanna, du måste väl förstå att...", "menar du på fullaste allvar, Johanna, att...". Då vänder personen tillbaka samtalet till mig på ett annat sätt än om personen sagt du eller ni. Min erfarenhet är att det är medvetet. Men det är precis likadant om en kund är nöjd; "Du skall ha stort tack, Johanna, för din hjälp", det blir mer personligt när mitt namn läggs till. 
 
Att använda eller höra sitt namn blir på något sätt mer laddat. Därför är det inte helt konstigt att man ibland kan höra mig själv utbrista "Men Johanna, du fattar väl att inte kan göra så" eller (den här är ännu mer vanlig) "Hur tänkte du nu, Johanna?". Det känns som det är medvetet, i alla fall av mig, att jag nämner mitt namn när jag säger till mig själv. Eller ja, alla kanske inte pratar med sig själv men det är en helt anman sak. 
 
Eller slutligen när man hör någon man tycker om använda sitt namn. Det kan verkligen värma hjärtat, det tror jag de flesta känner igen.