Förslag på mutor inför kommande månads träning

Jag har ett litet bekymmer...
 
(Förresten...hej och välkommen till dagens i-landsblogg)
 
Jag har nu kommit i ett litet läge då jag inte riktigt vet vad jag skall träna. Eller, nej, om sanningen skall fram så är det egentligen så att jag skulle behöva den kommande månaden ha mer fokus på löpning och liknande då det enbart är en månad kvar av sommarutmaningen och jag har satt upp ett "litet" mål. Men eftersom jag just nu inte alls är det minsta sugen på löpning så försöker jag bortförklara det hela.
 
Jag har inte den minsta lust att pressa mig själv genom att springa, allra minst intervaller. Så, just nu går jag runt och försöker hitta en bra förklaring till att slippa. Ett tag var jag inne på att ge upp utmaningen, sa att det inte spelade någon roll, för mig själv, om jag inte försökte hela vägen. Men då var den bestämda JHH där och sa "Åhååjaja...sakta i backarna här, när sedan blev vi så här bekväma..?". Och som vanligt så övertalade jag mig själv att fortsätta. (Det är ibland väldigt skönt att kunna övertala sig själv...)
 
Så, nu skall jag bara försöka hitta ett sätt att muta mig själv att träna.
Jag vet inte riktigt hur..?
 
Kanske...
För varje intervall får jag sova x minuter på eftermiddagen?
(Skulle vara väääldigt tacksamt)
 
Eller kanske...
Spring ett antal kilometer, multiplicera sedan antalet kilometer med 3 och sedan med 30kr.  Svaret du får ut, får du sedan köpa träningskläder för.
(Finns en liten, liten...vädigt minimal risk...att jag behöver en sponsor till det här förslaget)
 
Sedan går ju alltid...
För varje intervall/kilometer får du äta en ostknäcka.
(mitt "beroende" sedan flera månader tillbaka).
 
Har ni några andra förslag? Som passar JHH, inte ruinerar henne samt får henne att springa?
Ni är så fall varmt välkomna att lämna dem här ;) :)
 

Det skall spegla den rätta JHH

Ni kanske undrar vart JHH har tagit vägen? Ni behöver inte vara oroliga, jag lever. Det är bara det...det är lite konstigt just nu.
 
JHH som tidigare aldrig (nåja nästan aldrig) brytt sig om vad andra tycker och tänker har helt plötsligt börjat göra det. Helt plötsligt har det blivit viktigt vad de andra tycker och tänker. Tidigare kunde jag skriva saker för att vara nöjd med det och tyckte det var roligt. Idag bryr jag mig mer om vad andra tycker. Det bryter mot hela min livsprincip - att inte göra något bara för att alla andra gör det utan göra det för att man verkligen vill. 
 
Den här livsprincipen fungerar också åt andra hållet - att göra något trots att alla andra inte gör det. 
 
Att gå emot det här tar emot och jag ställer mig ständigt frågan >>varför??<<. 
 
Jag vet att det är "normalt" och jag tror att för en del så är det inte så märkvärdigt. Men för mig har det alltid varit så, jag har sällan gjort något bara för att alla andra gör det, gjort saker trots att andra tyckt jag är konstigt eller inte förstår varför jag gör det. Jag har tränat på mitt eget sätt, tagit mig an utmaningar på  mitt sätt, utvecklats på mitt sätt. Jag har vägrat att hänga med strömmen bara för att man skall göra det. 
 
Varje gång jag försöker skriva något om träning så börjar jag fundera och tvivla. Jag vill ju inspirera folk, jag vill ju dela med mig av min utveckling om jag själv faktiskt både är stolt och glad över. Men jag skriver en mening...och sedan är det stopp. För sedan är de där tankarna där om funderingar om jag verkligen gör rätt, om det verkligen så som det är det bästa sättet, tänk om någon annan säger emot, tänk om jag gör fel? Eller inte inspirerar? 
 
Förr brukade jag bara rycka på axlarna och tänka att de får tycka vad de vill. Nu är det svårare. Åh, jag skäms nästan när jag tänker hur jag bryr mig om det. JHH som alltid gått sin egna väg. 
 
Se inte det här som ett avslut. Åh nej, egentligen så gillar jag ju det här. Jag gillar den här bloggen. Jag gillar den för att den speglar JHH. Men jag vill att den skall spegla den rätta JHH, den ärliga JHH.Om en dag, en vecka eller en månad kanske jag fått tillbaka förtroende för mig själv, har insett vad jag vill skriva till er, vad jag vill dela, vad jag tycker är viktigt. 
 
 
Jag hoppas jag hittar den där JHH mycket snart.
För jag saknar att blogga. 
 

I will miss you!

Jag skäms lite samtidigt som jag inser att jag är mänsklig. 23-åriga JHH bölar för att hennes älskade, finaste kanin ikväll går bort. Älskade, finaste gamle man som funnits med i nästan 10 år. 10 år är väldigt mycket. Trots detta känns det lite fel att gråta...det är ju bara en kanin (fast iof, han är ju väldigt speciell)
 
Men det gör jag, för ärligt talat så har jag aldrig träffat någon, varken djur eller människa som någonsin visat sån glädje över att se mig. Den där kainen kunde springa flera varv när jag kom, kunde nästan slå knut på sig själv över ivern när man kom (sedan att det kanske var maten som lockade mest...det låter vi vara osagt.)
 
Han har varit med länge och eftersom han är världens charmigaste kanin har han charmat mig och många. Oftast glad och alltid glad över att få vara med när man gör något. 
 
Jag kommer sakna kaninen som hjälpte till att skotta snön på insidan av buren när man skottade på utsidan, som rullade sig i snön och som älskade att springa runt med kopplet i munnen. Jag kommer sakna kaninen som jag har rensat land, skottat snö, städat garage med. Allt gick kanske inte alltid så smidigt när han var med men man såg att han tyckte det var så roligt och det gjorde mig glad. Tänk att den där lilla kaninen som lämnades över till oss för att han var omöjlig att hålla kvar i buren och bara rymde blev den charmigaste  och socialaste kaninen. 
 
Så, 23-åriga, löjliga JHH kommer denna kväll gråta lite till. 
För det känns rätt.