Ett år

Idag är det ett år sedan jag körde mitt första PT-pass. Och på så sätt kan man också säga att det var för ett år sedan som jag startade min träning. Ordentligt. På riktigt. Tanken då var att min rygg skulle bli bra. Jag hade tröttnat på att inte kunna träna allt, få ont, ha ont, inte ha kontroll, behöva rulla ur sängen. 
 
Och resultat på detta har jag fått. Nu behöver jag aldrig oroa mig för min rygg, inte ens när jag får lite ont. Så länge jag håller igång träningen så fungerar det hur bra som helst. Jag hade varit nöjd med "bara" de resultaten men faktum är att jag har fått så mycket mer än det. 
 
På ett år har jag blivit lite starkare, lite smidigare, lite nättare. Jag har fått bättre teknik, ha fantastiskt mycket mer kontroll på min kropp och har nu mer kunskap än jag hade då (även om jag fortfarande har lite kunskap och längtar efter ännu mer. Jag vill kunna mer). 
 
Men det som jag är mest nöjd över är ine att jag är starkare, inte har ont i ryggen, eller att jag har gått ner lite i vikt. Nej, det jag är mest nöjd över är mitt pannben. För ett år sedan klarade jag inte av en utmaning, jag klarade inte av att pressa mig själv eller bli pressad. Jag vågade inte anta en utmaning eftersom jag inte visste om jag skulle lyckas. Jag var feg, jag var otrygg, jag hade noll pannben. Jag klarade inte av tanken att eventuellt misslyckas.
 
Det är egentligen det som jag har fått jobbat mest med. Det är det som har varit det tuffaste. Att gå över alla dessa mentala gränser som jag och min hjärna tidigare har byggt upp. Och även om jag fortfarande stundvis är en stor fegis så antar jag idag utmaning efter utmaning, stora som små. Jag kan fortfarande vara nervös, vilja ge upp, känna den där lilla prestationspanik-känslan komma smygandes. MEN! Jag vet hur jag skall hantera det och jag vet numera att jag har ett pannben som ja, är grymt starkt. 
 
Ett år med träning, under perioder med PT och perioder själv. Det är de senaste månaderna som jag insett förändringen. Jag minns dagen då jag plötsligt förstod "men jag kan ju det här", "jag kommer klara det här". Sedan dess har mycket släppt, jag har längtat efter utmaning, velat utvecklas ännu mer och pratat om träning, träning, träning. 
 
Ett år med riktigt träning. 
Det skall bli många fler. 
 
 Jag kan jämföra mitt pannben, jag vet hur det var i början och hur det är nu 
Det är inte lika lätt att få på bild. Men Utseendeskillnad kan man få på bild.
Jag bjuder på den även om det inte har varit det viktigaste
(och att bilderna inte är från varken början eller slutet)

Jordgubbsinfrysning

Jag har helt och hållet kärat ner mig i jordgubbar. Har de tidigare åren aldrig ätit så mycket jordgubbar som i år (de är perfekta tilll kvarg, säger bara det). Eftersom jag är oroligheten själv så vägrar jag äta frysta bär utan att koka dem först, så  länge de inte kommer Sverige och min erfarenhet (som faktiskt är ganska så stor) när det gäller frysta bär är att de inte kommer från Sverige. (Om det nu är så att det är överdrivet eller inte tar vi en annan gång). Men att alltid koka bären..är inte roligt. 
 
Så nu har jag kommit på en lösning. Jag plockar mina egna bär och fryser in dem. Det kan ju i alla fall inte bli SÅ mycket dyrare än att köpa de frysta senare under året. 
 
Så jag åkte till en jordgubbsodling
och plockade lite jordgubbar
Åkte hem och skölde dessa och la dem i en bunke
sedan rensade och fixade jag lite
Innan jag slutligen la dem på brickor för att styckfrysas

Efter några timmar i frysen placerade jag dem i fryspåsar som man kan öppna och stänga
och sedan ini frysen igen. Nu är det bara att ta fram dem, precis som köpta.
 

Att vinna något ur det som ses som misslyckat

Min tanke denna löpardag var att springa/jogga ca 5-6 km på vårt elljusspår (variation förnöjer). Jag hade plan att ta det "jobbiga varvet" men den långa backen som slingrar sig som ett S uppåt. Tanken med detta var att då skulle jag kunna få upp ett tempo resten av varvet som är ganska snällt. Hade jag tagit andra hållet hade jag fått fler uppförsbackar och S-backen nerför. 
 
Jag vet inte om jag hade för höga tankar om mig själv eller för låga tankar om backen. Backen ligger ungefär 500m in på rundan (från där jag startar) och när jag hade tagit mig upp för backen och tanken var att jag skulle dra på så fanns det nollkrut i benen. Det gick inte. Jag försökte. Men nej. 
 
Först blev jag lite besviken. Men jag fortsatte, tänkte att någon gång måste jag ändå bli så vältränad så att jag inte gör mig själv besviken och att ge upp är inget bra alternativ. Så jag fortsatte första varvet runt. Innan passet hade tanken vara att hålla fokus på de enkla partierna under varvet och där få upp ett bra tempo och sedan låta backarna bara komma. Efter första backen ändrades fokus till just den långa backen och att jag bara skulle ta mig igenom det andra.
 
När jag kom till backen andra gången började tankarna "jag svänger av hemåt nu och får ihop 3km, 3 mycket jobbiga sådana." Men nehej, det gick jag inte på. "Har jag sagt att det är 2 varv ja, då är det två varv hur jobbigt det än är.  Du tar dig igenom det här även om det är så att sniglarna kör om dig. Okej?" Det var bara att attackera backen igen. Den här gången höll jag inte hög blick, jag ville inte veta hur långt det var kvar,jag tog ett steg i taget och bara fortsatte. Tillslut var jag uppe. 
 
Benen och pulsen efter den där backen är inte att leka med, i alla fall inte för mig. Och jag sa till mig själv att jag skulle slippa intervaller i den backen den här sommaren. (tack för det!!). När jag hade tagit mig upp för backen en andra gång var jag trött och hade inte mycket i kroppen. Då såg jag till att inte se mitt tempo på klockan utan bara trampa på framåt, tänka mot målet och låta sniglarna dra förbi. Det gick framåt men ack så långsamt och istället för 3 km blev det 5,7 (5,7 mycket jobbiga kilometrar)
 
När jag kom till den långa backens början för den tredje gången och visste att istället för att ta mig upp för den skulle jag svänga av hemåt, då var jag nöjd. För även om jag i slutet av augusti inte skulle klara av att nå den tid jag satt upp som mål (nu är det två månader kvar och mycket kan hända) så kommer jag efter den här sommaren i alla fall ha tränat upp pannbenet, fått mer displin och ökat självförtroende som jag kan använda vid annan träning, i jobbet och i resten av livet. Och är inte det en liten seger i det stora hela?