JHH

I dag är det ett år sedan jag, ja... inte orkade mer. 

"Jag orkar inte mer. Jag vill bara gå hem." Jag bröt ihop och sa det där orden högt som jag så många veckor hade tänkt. 

Mitt huvud hade gett upp, jag pallade inte trycket längre. Och på ett sätt är jag glad att jag "gav upp" för jag vet att om jag hade pressat ännu mer hade det kunnat smälla ännu hårdare in i väggen och vägen tillbaka hade varit mycket, mycket tuffare. Nu nuddade jag väggen bara lite lätt och även om det har varit och fortfarande är tufft så hade det kunnat vara betydligt värre. 

Efter månader med oro och ångest var jag helt slut. Under hela hösten hade jag sovit dåligt. Jag somnade till att titta på serie på telefonen, allt för att störa alla tankar som malde i huvudet. Jag vaknade flera gånger per natt och kunde inte somna om utan låg och tittade på serier för att ångesten inte skulle ta över. Och när jag vaknade på morgonen tittade jag på serier för att på något sätt försöka hålla mig borta från den otroligt jobbiga känslan i kroppen. Och hela tiden var det som att det skrek inuti mitt huvud. 

Jag var helt slut, huvudet var helt slut. Saker jag gjort hur många gånger som helst hade jag glömt av hur man gjorde. Jag kunde skriva en lista på saker jag skulle göra, bestämma mig för en sak att göra och sekunden senare helt glömt av vad jag nyss bestämt. Jag kunde komma på mig själv med att sitta helt tom i blicken stirrande rätt in i skärmen och troligtvis gjort det flera minuter. Och när jag mot slutet inte heller visste hur man stavade ord som exempelvis Sverige. Ja, ni förstår... 

Som jag sa i början så är jag dubbel till att prata om det men så är det faktiskt så att det här faktiskt har satt spår i mig, som fortfarande påverkar mig. Visst, det har kommit vissa bra saker ur det men samtidigt så kämpar jag en del fortfarande. 

Mitt självförtroende har fått sig en rejäl smäll. Och jag får jobba varje dag med att ta mig tillbaka, ett steg i taget.  Jag tvivlar på mig själv, varje dag faktiskt men jobbar varje dag på att ta mig tillbaka. Jag klarar inte riktigt av att hantera press och om jag inte förstår något med en gång eller vet vad jag skall göra så låser sig det och jag får "panik" och vet inte vad jag skall göra i stället för den där envisa sidan att ta sig an utmaningen och försöka. 

Jag är fortfarande trött, blir lätt väldigt trött och ja, behöver mycker vila och återhämtning. Jag upplever också att jag har sämre tålamod och inte lika positiv som innan det här men om jag ser det utifrån antar jag att det är ganska naturliga reaktioner på osäkerhet. 

Men samtidigt. 

Om en liten stund, när friidrotten på tv är klar, kommer jag lägga från  mig mobilen och för i alla fall sjätte kvällen i rad gå och lägga mig med en lugn känsla i kroppen, utan den där rejäla ångesten och (troligtvis) somna utan att behöva låta serierna döva "ljudet" i huvudet. 

Och det mina vänner, det är ett väldigt bra steg i rätt riktning!