Att vara nöjd
Jag blir nog aldrig helt nöjd. Det är i alla fall ytterst sällan jag är helt, helt nöjd. Jag borde kanske ha fört det där telefonsamtalet lite annorlunda, jag kunde ha gåt upp lite tidigare och hunnit med en lite längre promenad, eller ja, gått upp tidigare och hunnit med en kort promenad i alla fall. Jag skulle kanske har skrivit det där mailet annorlunda eller fattat det där beslutet på ett annat sätta. Jag borde ha skrivit det där inlägget ännu lite bättre eller lag mer tid på den där bilden så den hade sett ännu bättre ut. Och det där träningspasset hade jag kunnat köra lite hårdare och visst var det så att jag inte gav upp men jag tänkte i alla fall tanken att jag inte orkade, jag hade kunnat göra det lite bättre.
Jag blir aldrig helt nöjd, det är alltid något jag kunnat göra annorlunda och framför allt bättre.
På ett sätt tycker jag om att jag inte är blir helt nöjd. Det är det som driver mig framåt, det är det som gör att jag envisas med att fortsätta öva på saker, det är det som får mig att utvecklas.
Men att hela tiden går runt och känna missnöjdhet är inte alltid bra. För om den där känslan över att aldrig vara nöjd tar över så ser man till slut bara det dåliga i allt i stället för att faktiskt se vad det är man gjorde bra. Att hitta något i det man gör och bli nöjd med det tror jag därför är viktigt.
Varför skriver jag detta? Jo, för idag när jag gick runt på jobbet (nu låter det som jag bara gick runt... det gjorde jag inte jag gick för att jag skulle hämta en pärm... men i alla fall) så kände jag mig väldigt nöjd. Jag kände mig nöjd över mig själv. Hur bra jag planerat de senaste dagarna, hur strukturerad jag varit på jobbet, hur lugn jag varit fast jag egentligen tyckt vissa situationer varit lite jobbiga, hur jag kommit på en och annan bra lösning på situationer. Jag kände mig nöjd över att genomfört två träningar hittills under vecka helt efter planering trots att kroppen är trött. Att jag gått och lagt mig i tid. Och ätit mat som jag lagat själv.
För någon minut kände jag mig så nöjd över mig själv. Jag kände mig nöjd med alla de ansträngningar jag gjort de senaste. Det jag presterat det senaste, är det jag orkar med just nu. Jag insåg det då. Jag kan inte göra mer än det jag gör just nu. Och då, då borde jag vara nöjd. Då borde jag få känna mig nöjd. Då borde jag ge mig själv tillåtelse att vara nöjd, bara njuta av känslan att jag gör det jag kan just nu.
Åh, jag vet inte om jag får fram känslan jag kände då. Det kändes bara väldigt bra att för någon minut känna mig nöjd över det jag gjorde och den jag var. Känslan av att vara nöjd.
Att jag sen inte hittar någon bild som jag är riktigt nöjd över...det är en helt annan sak. Försökte hitta en där jag ser lite nöjd/glad ut och inte hade träningskläder på mig. Tydligen är jag som mest glad/med leende när jag har tränat (?). Hittade en från några år sedan men den var för suddig. Hittade en annan men den var fel format. Det var det här ja... så det fick bli en när jag har träningskläder. För jag ler i alla fall.
