JHH

Det finns en sak som jag har känt ett tag och som jag nu känner att jag behöver skriva. Jag tror att många kan uppleva det som något överdrivet men det här har legat lite som en tyngd över mig. Och då är det lika bra att få det ur mig och sedan förhoppningsvis kunna släppa det och gå vidare. 

 

I början när jag började med min lilla fina utmaning fick jag väldigt många fina kommentarer och uppmuntrande ord, mycket mer än jag trott och jag får fortfarande väldigt många fina ord. Det är många som peppar och uppmuntrar mig även dagar då jag är lite längre ner på min peppskala. Jag blir glad och tacksam över alla fina och peppande kommentarer jag har får. Men...

 

...Det är inte det att jag inte tycker om det eller att folk säger fel saker. Nej, det är verkligen inte det. Utan grejen är den att jag känner mig så fejkad. Jag känner mig så fejk när jag får alla dessa väldigt fina kommentarer. För det känns som jag inte riktigt skall ha dem.

 

Kanske är det bara jag som förknippar det med att man måste prestera bra, dessa uppmuntrande ord som jag får och som jag innerst inne verkligen vill ta till mig. Kanske är det så att de uppmuntrande orden är mer inriktade mot att jag faktiskt har vågat börja med något (någorlunda) nytt eller att jag gör något som jag så länge har drömt om. Ibland kan jag ana att det är så. Men många gånger känns det som jag är inte riktigt förtjänar de där orden för om folk bara visste hur fruktansvärt dålig jag är så skulle folk snarare skratta än ge de där fina orden. 

 

För grejen är den att jag hoppar katastrofalt dåligt. Min fart är lika långsam som en punkterad bil. Min explosivitet är lika med en degklump som faller i golvet, mitt spetsiga knä är lika spetsigt som hörnet på en cirkel och min landning kan mer likna en kanonkula i vatten än ett längdhopp. Ja, ni fattar det är så galet mycket saker jag har att jobba på, som i dagsläget inte alls är bra. 

 

Men jag fortsätter för jag har en längtan att vilja lära mig. Ett driv framåt.

Men det som driver mig är att jag har känslan. Jag kan känna hoppet. På något sätt kan jag känna det i kroppen, löpningen, uthoppet, luftfärden, landningen och så vidare. Jag kan se mig själv hoppa långt. Det tillsammans med att jag tycker det är så galet roligt, vackert och helt fantastiskt samt att jag vill veta hur långt jag faktiskt en dag, då tekniken sitter, jag är stark, hel och snabb och psykiskt stabil. Ja, jag vill vet hur långt jag kan hoppa då. För på något sätt så känns det, innerst inne,långt in i den här kroppen med ett huvud och pannben som är allt annat än hårt just nuså finns det något som jag vet finns där. Jag skall bara hitta och sedan långsamt bygga upp det och sedan...ja, bara hoppa.

 

Att få höra från folk att de är imponerade och följer utveckling och så där. Det får mig att skämmas lite. För jag vill inte lura i folk att jag är är grym. För det är jag inte . Däremot har jag en grym längtan att vilja lära mig hoppa långt.

 

Jag vill inte att någon skall känna sig lurad. 

 

Så det jag egentligen vill säga är att jag har så mycket kvar att lära. Jag kan inte riktigt beskriva hur mycket det är. Men jag är väldigt tacksam och glad över alla fina kommentarer jag får. Det betyder mycket för mig och det får mig att kämpa ännu mer även på de tyngsta dagarna. 

 

Så tack. TACK till alla er som ständigt stöttar och peppar.

Ni är fantastiska. 

 

Avslutar det hela med en film från igår. Det är så här det ser ut just nu.