JHH

Sedan intervallerna i onsdags har jag känt ett litet sug på att springa. Kanske inte för att det kändes enkelt (för det gjorde det inte) och inte heller på grund utav det gick snabbt (för det gjorde det inte heller) utan för att löpsteget kändes förvånansvärt bra. Ja, för att vara JHH. 

 

De här sista dagarna på veckan är tanken att jag, den här veckan, skall ta det lite lugnare. Så fredagens träning hade jag tänkt en liten jogg innan core-träning skulle sitta fint. Klär på mig löparkläderna och ger mig ut. 

 

Den första kilometern är seg och benen känns betydligt tröttare än under torsdagen då det var vilodag. Men min erfarenhet säger mig att det brukar släppa om jag bara kommer igång. Sträckan jag tänkt ta mig igenom är sisådär 2.7km, alldeles lagom för en uppvärmning. Men när jag är klar med rundan så känner jag mig inte alls klar mentalt för det har känts så bra att vara ute och jogga. 

 

Det är inte tempot som är det positiva även om det kändes som det var betydligt fortare än förra året utan uthålligheten och löpsteget var det som kändes bra. 

 

Känslan av att känna att jag har utvecklats och att det går SÅ mycket enklare att jogga nu är fantastisk! Jag har inte tränat mycket löpning men till viss del annan träning som hjälpt mig. 

 

Så, istället för att köra core så tar jag av mig lite kläder (för mycket kläder,..som vanligt) och så sticker jag ut på en runda till. I ungefär samma tempo. 

 

Det känns så bra va!!! Så grymt! Förra året tänkte jag att ah, jag kan nog eventuellt utvecklas lite med hjälp av att mitt pannben blir starkare. Nu känns det som det finns möjlighet att utveckla så mycket. Det känns som jag kan utveckla löpsteget, styrkan, tekniken och uthålligheten, det känns som det finns något att börja med och sedan utveckla. Åh, det känns så bra! Hej utveckling, jag gillar dig!! 

 

Tilläggas bör nog också att jag egentligen inte är så förtjust i löpning. Tycker det gör det hela än mer förtjusande!