JHH

Jag tror att vi många gånger tänker att vi ÄR det vi gör. Vi ÄR lärare. Jag får många gånger "rätta" mig själv då jag säger "jag är receptionist på Sportlife" och så kan vi nog fortsätta en liten stund. Men egentligen så jobbar vi som lärare (om vi nu har det som yrke) och jag jobbar som receptionist och instruktör.

 

Varför lägger jag vikt i det här?

 

Jo, en dag kanske vi inte längre kan göra det vi gör längre. Vad händer då om vi ÄR det vi jobbar med? Jo, vi försvinner. För det vi har jobbat med - det som jag tycker att jag är det kan jag inte längre göra. Vi kan till och med se oss själva som värdelösa. Men vänner, medmänniskor, läsare (ni får själva placera er in där ni känner att ni vill vara) vi är motsatsen till värdelösa. Vi är värdefulla. Vi är rakt igenom värdefulla. Och nu till det hårda, det som kan svida lite: det är inte det vi gör som gör oss mer värdefulla. 

 

Jag vill påstå det här. Jag tror detta. 

 

Under de perioder jag mått dåligt, de gånger jag var sjukskriven, de dagar jag inte kom hemifrån, inte kom upp ur sängen så kände jag mig värdelös. Rakt igenom totalt värdelös. Jag var inget, jag var verkligen inte ett skit- för jag kunde inte göra något. Jag kunde inte göra det som var tänkt att jag skulle göra. Det jag fick bygga upp, lära mig, tala om för mig själv, det andra lärde mig, talade om för mig, var att jag var värdefull, av betydelse trots att jag just då inte kunde göra något alls. Min verksamhet var noll men jag var lika värdefull för det. Sakta, sakta började det här gå upp för mig och mot slutet av de jobbigaste åren kändes det inte lika tufft de dagar jag inte orkade. För jag var värdefull. 

 

 

Vi är värdefulla.