JHH

Så var det dags för nästa utmaning, den sista för sommaren där det skulle behövas en prestation (den fjärde och sista delen håller ju på in i det sista och är inte så specifik). 

 

Dagens utmaning var: Mot bättre tider vi går. Alltså försök till 5km på eller under 30 minuter. Jag hade som mål att komma under 30 minuter för att komma på 30 minuter...skulle inte kännas lika bra. 

 

Började redan igår förbereda mig lite. Spanade in sträckan, kollade tiden från förra gången och så. Var lite nervös när jag gick och la mig. Var ännu mer nervös när jag vaknade,rots att det "bara" var jag som skulle genomföra detta. Det var ingen tävling, inga andra med bara jag och så sommarens utmaning. Tro mig, det är tillräckligt för att JHH skall vilja prestera. Jag bestämde mig för att ge allt. Även om jag nu inte skulle klara det (visserligen var jag fast besluten att göra det) så var det sista jag ville att komma i mål och känna att jag hade kunnat ge mer. Jag skulle köra järnet. 

 

Och så var det dags. Ner för den där backen som jag sprang uppför i början av veckan. Gick av an där nere, var inte riktigt redo ännu. Sa till mig själv att när jag kom i mål skulle jag få lägga i solen på den där bryggen precis vid bron vid slutet av sträckan och när jag kom hem skulle jag få de där två smultronen som jag hittade precis innan jag gick (det är tur jag är lättmutad). 

 

Så började jag. Lät de där två små, små första nedförsbackarna som med bil inte ens märks bestämma tempot. Fick upp ett litet för högt tempo men det lugnade sig sedan. Bestämde mig för att se till att ligga under 6 minuter hela tiden så att jag hade marginal om jag skulle bli trött på slutet. I början kändes det lite segt men jag betade av den ena 100 meterna efter den andra. 

 

Jag bestämde mig för att ha några olika delmål.Vid varje delmål sträckte jag upp ena handen och tjöt ett litet glädjetjut. Det fick kroppen att gå igång lite och det blev lite roligare, om än konstigare och folk tyckte nog jag var lite knäpp.

 

När jag kom mot 2,7 km började det bli seg, de små uppförsbackarna, som inte heller de märks med bilen tog kraft och jag började närma mig 6 min/km allt mer och mer, ett tag var jag över och var tvungen att trycka på lite. När jag kom till 3km hade jag bara en sak i huvudet. Jag skulle i mål. Under 30 minuter. 

 

Under hela tiden jag sprang tänkte jag på vad jag skulle skriva i det här inlägget, hade som tanke att just kunna skriva den rubriken. Funderade på om den skulle vara på svenska eller engelska. Ville inte behöva skriva ett besviket inlägg, det jag mig motivation att fortsätta även om det blev trött och segt. 

 

Jag tryckte på men kom allt mer och mer över 6 min/km. När den tuffaste backen kom, som egentligen inte var så brant var jag uppe i 6:45. Jag hade inget val mer än att höja tempot ännu mer. Jag tackade för att jag hållt så högt tempo i början och jag visste att jag hade lite marginal, även om det inte var mycket. När det var 1 kilometer var hade jag tidigare haft som plan att jag då skulle dra på men jag var så trött så jag orkade inte höja tempot. Jag lät benen gå, såg till att inte tappa tempot och så lät jag benen följa backarna nerför. Vid mitt sista delmål orkade jag inte "tjuta" utan lyfte bara handen och försökte njuta av att jag i alla fall klarat 4 kilometer. 

 

Det sista drog jag på lite, tog ut mig det sista.

Och gick i mål på 29:01:56.

Gick till bryggan och la mig i solen och njöt.

Jag hade klarat det.

 

Jag är så galet stolt nu. Det känns så galet bra att faktiskt ha gjort det. Tänk alla år som jag försökt med det här men jag inte klarat det. Jag har inte haft pannbenet att utsätta mig för den mentala pressen. Jag har försökt men misslyckat. Nu har jag gjort det, nu har jag kommit under 30 minuter. Sedan vet jag att det inte var så mycket backar, det var en väldigt snäll sträcka men jag är supernöjd ändå. Ibland kommer man träffa på enklare sträckor och ibland tuffare. Nu vet jag att jag har pannben att göra det här. Nu vet jag att jag klarar det. Det känns galet bra!