JHH

Åh, jag har ju helt glömt av att berätta vad jag gjorde i onsdags. Jag gjorde något som inte var så jobbigt som jag hade trott men som ändå var jobbigt. Jag "sprang" upp för backen här i stugan. Och den är...

 

1. Inte kort utan snanare ganska lång.

2. Den är brant, så brant så man för allt i världen inte kan ha trean hela vägen upp och har man dålig fart kan man ibland behöva lägga i ettans växel (beroende på vad man har för bil)

3. Den börjar jättebrant för att sedan bli lite bättre men då är det över halva vägen kvar.

 

Jag började med att springa ganska fort (dum som jag var) och tänkte att "det här kommer jag klara galant",  men ganska fort insåg jag att det var en ganska så lång bit kvar OCH att det började bli jobbigt. Men jag fortsatte och stod på mig, andades och tänkte att jag för allt i världen inte skulle ge upp. Mot slutet så sprang jag knappt men höll mig ändå joggandes (sedan att vilken gående peson som helst hade kunnat gå om mig i det tempot jag höll...det talar vi inte om). Jag tog mig tillslut till toppen. 

 

När jag kom upp var jag något andfådd och benen var lite trötta. Men jag bestämde mig fort för att nästa år skall jag springa två gånger efter varandra.