"För på något sätt saknar jag det som jag inte minns"
Obs!! Varning för ett långt inlägg
Jag har länge funderat på om jag skall skriva det här, hur mycket man skall lägga upp om sig själv, vad man egentligen berättar, vad som skall hållas privat. Och jag har försökt att inte nämna något med en gång utan låta det få gå ett tag och sedan berätta just för att jag skall känna, ja att det är ett bra beslut.
Det här kommer nog bli personligt och ja, vissa kommer nog tycka det är rätt barnsligt medan andra kanske reagerar på något annat sätt, därför är jag noga med att känna att det faktiskt är så att jag känner det här är något jag har kontroll över och det är något jag i dagsläget känner mig okey med.
Och ja, det är precis det jag är nu, jag är okey med mig själv. Därför känns det okey att lägga upp det här. Anledningen till att jag lägger upp det här är inte att jag vill ha någon som tycker synd om mig eller att jag skall synas, få uppmärksamhet utan det är dels av glädjen att det faktiskt är så att jag har gått igenom det här och jag har VUNNIT! Jag vill på något sätt låta det vara en uppmuntran att det faktiskt går och att jag tror det inte bara är jag som kan göra det. Men det kan ta tid. Det var drygt två år sedan jag skrev det här. Och ja, jag är inte helt "återställd" än men jag är så mycket, mycket bättre. Det tar tid men man kan klara det! Det är inte omöjligt! Det är det som jag vill att ni skall ha i era tankar när ni läser det här.
Från 2008
För jag kommer aldrig kunna hitta mig själv
Och jag kommer aldrig bli mogen nog
Och känslan av att jag inte duger är kvar
Och jag sörjer när jag inser att min bror
har gått om mig, både i intelligens och mognad
Samtidigt som jag är oerhört stolt över honom
Jag står kvar och ser hur folk växer i sig själva
vilken kraft de alla har - att hitta sig själva
Men jag är som en nyinflyttad granne till mig själv
som jag aldrig har träffat förut
Jag försöker gå tillbaka ett år
För att minnas det goda och bra
Men jag kan inte minnas
Det är som ett grått dammlager som suddar ut minnena
Jag har hört om mitt självförtroende
Som tydligen fanns då.
En glädje som tydligen också fanns
Men jag kan inte minnas.
För känslan att inte duga tar över och tar bort allt annat
för nu tar jag hårt på allt som folk säger till mig
Ser alla som ett hot. För jag är svag
Så innerligt svag mot alla människor.
Och jag är rädd att jag skall fyllas av hat mot alla
Som är skapad av rädsla - att aldrig duga
Jag skulle så gärna vilja hitta mig själv och vara stolt
och kunna sträcka på ryggen och skämta igen
Och jag vill komma folk närmare igen och kunna hjälpa dem
För på något sätt saknar jag det som jag inte minns
Det är faktiskt sant att jag inte kom ihåg hur jag var innan när jag skrev det här. Idag är det lite annorlunda, jag då och då börjar få lite glimtar av hur jag var. När jag ser bilder kan jag på något sätt knyta an till mig själv. Jag tror det här skrevs i soffan en kväll. Jag tror jag var upprörd, ledsen och ganska sårad. Men framförallt så tror jag var ärlig. Jag tror det beskrev ganska mycket av den bild jag hade av mig själv. Därför behöver jag inte säga så mycket mer om det.
Däremot så kan jag säga desto mer om hur det är idag. Jag kan fortfarande ha lite svårt bland mycket folk (här har ni en utav de stora anledningarna till att jag inte vill/e träna bland folk) jag känner i bland känslan av att inte duga men absolut inte på samma sätt! Tro mig!! Jag skulle aldrig kunna skriva en sådan här text och vara helt ärlig, idag.
Det är nog så att jag fortfarande är lite av en nyinflyttad granne till mig själv, jag tror jag fortfarande inte ser allt vad jag är och vad jag gör, missar de positiva (och givetvis också det negativa) men jag börjar lära känna mig själv mycket! Jag har vuxit oerhört mycket i mig själv och jag har insett att jag faktiskt är stark.
Det här är nog den tydligaste bilden på den personen som jag hörde att jag varit året innan jag skrev det här. Och jag kan själv ana glädjen i de ögonen och spralligheten och lite av självsäkerheten och självförtroendet.
Men idag är jag en annan. Idag är jag mer mogen* och vuxen (av naturliga själ...) men rent mentalt har jag vuxit så grymt mycket. Jag har så mycket mer erfarenhet och kunskap som jag är så otroligt tacksam över att jag har fått. Den där glädjen kanske inte är lika klar på samma sätt men den finns där, ja!
Och det är faktiskt så, att jag idag har hittat mig själv
Jag känner mig stolt över mig själv
Jag kan sträcka på ryggen
Jag kan skämta igen
Men jag hoppas det ändå får bli så att detta får råda med ödmjukhet. Att jag får förbli tacksam, vara glad, kunna vara stolt över mig själv, skämta och allt det där. Men att ödmjukheten inför andra skall finnas där. Och jag hoppas att det jag skriver, det jag gör och det jag är kommer kunna på något sätt kunna vara till hjälp eller uppmuntran, om än bara för en enda person.
Jag känner tacksamhet och glädje över att få utvecklats så mycket som person
och jag ser framemot det fortsatta livet, de nya utmaningarna, de nya lärdomarna.
Och jag vet att det går så länge jag inte ger upp
* Det betyder inte att jag inte kan vara barnslig i vissa situationer eller kan släppa loss barnet inuti mig. Det betyder att jag är mogen på många sätt och vis, på olika plan
skriven
Väldigt klokt och fint.