JHH

Om jag i måndags var väldigt hård (nåja) mot mig själv så var attityden mot mig själv helt annan igår när jag skulle träna. Kände redan innan att jag inte var på topp rent psykiskt och kände mig stressad. Det är sådana lägen som jag bara låter mig själv träna på, så länge det räcker. Då är det ingen vi-håller-på-tills-du-har-gjort-det-du-skall-attityd utan mer  den mjuka gör-det-du-kan-bara-du-gör-något-attityden. 

 

Och varför säger hon detta? 

Jo, just för att visa att jag inte bara är hård mot mig själv och tvingar mig att göra allt. I vissa lägen låter jag det "bara vara" för när stress och annat är inblandat - då blir det sällan bra träning. Träning som är ångestladdat är aldrig bra träning, i alla fall inte för mig. 

 

Med andra ord gäller det att jag lär mig att känna efter, lära känna min egen kropp. När det väl är motigt är det på grund av ren lathet, fjomperier och liknande (som det oftast är för JHH) eller är det något annat? I går var det något annat, då var det bara att lyssna på kroppen och gå tillbaka ett steg, för en dag inte se mot målen utan mot välbefinandet (som ju är en del av mitt mål). 

 

Det här kanske går helt och hållet emot andras principer, att helt plötsligt se bort från eventuella mål, att ge efter, att inte kämpa in i det sista. Men för mig får aldrig träning blir något dåligt. Det kan var tufft, motigt och svettigt men jag vill inte förknippa det med den där ångestkänslan. Då väljer jag att backa till det känns bra. I längden kommer jag må bättre av det. Jag ser hellre att jag mår bra och inte når de där målen än att jag når mina mål men mår dåligt.

 

Och faktum är att det blev ett helt okej pass igår. Lite löpning, avslappnad promenad och sedan tabata-intervaller på det. Jag var svettig efteråt. Jag får vara nöjd. 

 

Lär känna din kropp. När du skall pusha på, när du skall släppa efter.