JHH

I dag har vi haft... jag vet inte vad vi skall kalla det riktigt men låt oss kalla det pulshöjande träning. 

 

Gick runt halva eftermiddagen och velade om jag skulle träna. En del av mig ville bara hem och sova och jag kände att jag behövde vila och tidig sömn. En annan del av mig ville träna för att inte fega ur dagens träning. Där satt jag i bilen hem och velade fram och tillbaka. Tillslut bestämde jag mig för att gå efter erfarenhet:

1. Känslan efter ett avklarat pass är oftast ljuvlig. 

2. Jag känner mig ofta piggare efter träningen än innan.

3. Min rygg (som börjat tjura lite nu det senaste) tycker bättre om rörelse än att vara stilla. 

Jag åkte alltså och tränade. 

 

Och känslan nu efteråt? Jo den är så här; 1/3 trötthet, alltså fysisk trötthet efter ett utmanande pass, 1/3 besvikelse över att jag inte är bättre tränad och inte har mer förmåga att prestera vid den här typen av träning och 1/3 stolthet att jag inte checkade ut och åkte hem. 

 

Träning där pulsen blir hög har jag alltid tyckt varit jobbigt. Kombinationen prestationsångest tillsammans med att inte riktigt få luft är ingen ljuvlig kombination eftersom det innebär att det blir ännu svårare att andas. Jag får panik även om mitt förnuft säger mig att det inte är farligt. Jag kommer nog skriva ihop ett inlägg om det framöver. 

 

Om en stund, precis innan jag somnar kommer jag nog ändå vara mest nöjd. I maj 2014 kunde jag inte köra en enda minut högintensivträning utan att få panik, idag kämpade jag ändå på hela passet. Jag borde vara nöjd, skall bara svälja stoltheten först. 

 

Med detta luddiga inlägg skall jag snart sova. I slutänds  är jag ändå glsd att jag åkte till träningen.