Ett erkännande



Jag erkänner det. Jag har inget liv. Eller liv, det har jag ju men det händer inte särskillt mycket. Det är ytterst lite träning och tyvärr ytterst lite bad. Igår öste regnet ner, igår åkte jag sammanlagt buss/tåg/bil (2 dit, 2 hem) för att umgås med trevligt folk i 4 timmar. Jag har varit på läger, jag har ont i mina vader, jag borde plugga körkortsteori, jag börjar bli en vettig förare. Jag kollar inte så mycket på friidrott som jag trodde jag skulle göra. Jag spelar piano och överraskar mig själv nästan varje dag med hur bra jag blivit på att läsa noter, intressant.

Nu är det nog en vecka till ungefär som jag kommer vara här i stugan, eller ja, jag åker ju fram och tillbaka hela tiden. Sedan blir det att flytta hem och njuta det sista av sommaren. Sedan börjar det et tnytt kapitel, jag tror faktiskt jag längtar.

Just nu sitter syser och spelar mitt piano/flöjt-stycke som jag har skrivit, jag tar det som ett bra minne :)
(talar mycket också om hur duktig hon är!)

Ni dör snart min dator och jag orkar inte hämta sladden.

önskar er alla en bra dag!