Känslan av att kicka ut hjärnspöken genom dörren

I kväll har jag så go känsla i kroppen. Ni får ursäkta om jag ibland verkar vara lite väl extremt pepp men jag kan i bland få sådana endorfinkickar av träning så jag på något sätt måste få det ur mig. 
 
Dagens endorfinkick kommer från träningen som bestod av roddintervaller (det nya springa för mig) och även lite styrketräning (där ben och rygg/dragövningen kördes lättare och press lite hårdare). Men tro nu inte att det var så lätt att få gjort detta pass. Nej, i flera timmar bearbetade jag mig själv med att komma i väg. Jag kände nämligen inte alls att jag skulle ha kraft att genomföra detta pass. 
 
Ibland är det en känsla att lyssna på, kroppens sätt att förklara att stopp och hej, dags att vila/dra ner på tempot men ibland är det bara hjärnspökena som kommer och hälsar på. Och är det hjärnspöken, ja då vet jag att det bästa är köra träningen för annars är det risk att jag öppnar dörren för de där spökena och så kan de bli ofrivilliga inneboende under en längre tid. Idag kan man säga att jag först öppnade dörren för dem, tillät dem att gå in i hallen men sedan ångrade mig och kickade ut dem och det med besked. Dörren är nu stängd. Ja, till nästa gång de knackar på. 
 
När jag väl att hade lockat mig till lite leende och energi med hjälp av lite musik kom jag iväg till gymmet och var grymt fokuserad på att inte fastna på vägen. Värmde upp lite bestämde mig för att köra. Jag hade målat upp att dessa tre intervaller jag skulle göra skulle vara betydligt jobbigare än de sex jag körde senast, för så var min minnesbild av dessa intervaller sist. 
 
Efter första intervallen var jag förvånad, det var jobbigt men inte alls som jag tänkt mig. Andra kändes okej, lite jobbigare men okej, det var ju bara en kvar sen. Och den sista var förfärlig men jag genomförde den. 
 
Känslan av att genomföra det, se spökena vandra bort på grusgången med hängande huvuden över att inte ha ett boende i natt kändes så bra! Att jag sedan fortsatte träningen (dock något trött) och till och med orkade köra lite fotstyrka med mera efter gjorde bara mig själv ännu mer stolt. 
 
Det kanske kan verka som att de här intervallerna är rena tävlingen eller något livsviktigt och egentligen är det inte det men jag som i så många år fått jobba så med prestationsångest i det mesta och framförallt sånt som är något fysiskt med kroppen och med hög puls,för mig är detta nästan som en seger och jag behöver få ur mig lyckan och känslan av att få genomgå det här. För mig är det stort!