Nästa gång skall jag vara lite bättre

Jag har försökt att inte skriva för mycket känslor om just träning det senaste, mest för att jag, ja det blir inte så roligt att läsa om det. Men i kväll känner jag att jag måste få skriva för jag orkar inte vara ensam med alla tankar som far runt. 

Det är intressant det här med min träning just nu, framförallt min friidrottsträning. 

Förutom att jag har ont lite överallt så är mitt psyke och pannben en intressant upplevelse. Ena stunden känns det som jag skall bryta ihop, slänga in handduken och ge upp. "Varför gör jag det här? Det är lika bra att ge upp". För att sedan: "om jag bara fortsätta kämpa så måste jag någon gång utvecklas. Om jag bara tränar på och inte ger upp så måste jag väl någon gång få något form av resultat." Och sedan igen: "det fattar du väl att det inte kommer gå, det är bara att ge upp". 

Och så pågår det i mitt huvud. En ständig kamp mellan tankar, ge upp, fortsätta. Ge upp. Fortsätta. Ibland skriker hjärnspökerna så mycket så jag nästan får lite panik i kroppen. Det syns inte. Det går inte att förklara fullt ut. Det är bara jag och hjärnspökerna. 

Men det är något som får mig att fortsätta men jag kan inte förklara vad det är. Men det är den där millisekunden i en del av en rörelse i ett av löpstegen då det känns bra, eller en enda av de där hundra studsarna som känns bra. Eller det där ögonblicket i ett av alla hoppen som jag känner lite power. Det är då jag inser, det är det här jag vill känna. Det är det här jag längtar efter. Och jag får lätt nudda vid det, ana det och längta efter det. 

Och när jag går i från träningen så har jag börjat tänka nästa gång skall jag vara lite bättre. 

Det är spännande, modigt och lite skrämande att tänka den tanken. 




Kommentera här: