JHH

Idag har det varit fantastiskt väder! Över 15 grader, visserligen lite dis men sol. Jag gick en omväg hem från jobbet för få extra mycket sol och efter att ha vilat lite och ätit mat så gick jag ut på ytterligare en timmes promenad. Och vilken promenad! 

Det var sol och varmt. Det var knoppar som håller på att slå ut. Det var tussilago och till och med vitsippor. Det var stigar som var mjuka att gå på och det var skog. 

Och för en stund, där på skogsvägarna fyllda av värme, sol och fågelsång så fick jag känna pigghet och jag insåg att det är månader sedan om inte mer som jag kände den där piggheten. Med ett lätt hjärta, ett lätt sinne, lätta ben och ett lätt huvud gick jag där. Jag hade inte behövt tvinga ut mig själv, övertala mig att sol och rörelse är bra - jag ville gå ut själv. Jag behövde inte uppmuntra mig själv att fortsätta gå (för annars kommer du aldrig hem). Och jag längtade inte hem, längtade inte till vila. Jag ville vara där. 

Och jag var där. Jobbet var på jobbet och morgondagen, och funderingar för i morgon var inte där för imorgon är i morgon. Och det som skulle kunna oroa mig var inte där men jag var där. Där och då. 

Jag kunde ta in det, jag kunde ta in fågelsången, jag kunde känna värmen och njuta av den och när jag kände doften av nyklippt gräs fick jag sommarkänslor i kroppen. Och jag kunde behärska allt detta, det var inte längre övermäktigt, det var inte för mycket intryck. Jag kunde ta in det. 

Jag vet inte hur jag skall förklara det men det var sån lycka! Det var frihet. Alla dagar jag gått med tungt sinne, tungt huvud och tunga ben, även om solen har varit framme. Jag insåg då hur tungt det faktiskt varit. Och nu det här. Är det så här det kan kännas? Är det så här det kan få lov att vara? Är det så här lätt det kan kännas? 

Jag vet att det här inte är något som hela livet kan bestå av men det fick mig att inse hur väldigt mycket enklare livet kan vara utan den tunga, tunga känslan i kropp och sinne. Utan att behöva kämpa hela tiden, utan att hela tiden uppmuntra mig själv att fortsätta lite till. Och jag insåg att den kommande tiden är tid då jag måste lära mig vad som tynger mig och hur jag förhåller mig till det. För den lätthet jag känt idag. Den vill jag känna igen.