JHH

För ett tag sedan pratade jag med en person, en person jag om egentligen inte känner alls men vi började prata om träning. Vårt samtal blev på ett sätt djupt och personligt och hon berättar för mig hur hon i vissa typer av träning kan drabbas av ångest och att det faktiskt är träningen som skapar själva ångesten. 

 

För första gången, ja, jag tror nog aldrig jag riktigt har träffat OCH pratat med en person som jag kan förklara min känslor som ibland blossar upp när jag tränar. Men här, framför mig är en person som förklarar nästan exakt hur jag känner. 

 

Det är en lättnad att höra någon berätta det, precis som jag inte riktigt, tidigare, har trott på det jag själv känner. Jag har inte riktigt kunant prata och förklara om den där ångesten som kan skapas under vissa pass och hur dubbelt det ibland kan kännas. Men helt plötsligt är det någon som förklarar för mig, som känner som jag. Det är befriande. 

 

För det är så. Vissa gånger, i vissa perioder är det väldigt ofta, så får jag samma känslor som förr när jag hade rejäl ångest. Bröstet fylls och andningen blir svår och jag kan inte hantera det. Det är då jag kraschar. Det är då jag ger upp. Det är då jag blir arg. Det är sällan jag är arg men när det kommer till träning så blossar jag upp. Men ilskan är bara ett försvar, ett försvar för att hålla de där ångestkänslorna borta, försöka att inte avslöja dem för mycket. Islkan är en försvarsmekanism. 

 

I de här stunderna är det inte bara att andas rätt och hitta pannbenet och köra vidare. För det går inte. Jag kan inte. Och det är det här som är så svårt att beskriva för någon som inte känner den känslan, som inte har den ångestliknande känslan. För mig är det stor skillnad. De dagarna det är pannbenet som har tagit semester och de dagarna ångestkänslorna är där. Utåt sätt är det likadant - jag klarar inte av att göra uppgiften jag fått eller gett mig själv. 

 

Jag har alltid hatat ångesten. Hatat att jag låter den drabba mig och att den tar över mig. Nu, de senaste åren är det sällan jag behöver gå igenom det. Jag mår bra och kan hantera det, känner igen varningssignalerna och vet vad jag skall göra om jag märker att jag börjar må sämre. Jag mår bra. Men känslan av att återigen känna samma sak, gå igenom det igen. Det skrämmer mig faktiskt ibland. Det gör mig rädd. Och inte alltid så tuff. 

 

Jag vet att folk kan ställa sig frågan varför jag tränar, varför jag utsätter mig för det här, varför jag "klagar" utan att göra något åt det. Men vet ni, träningen formar mig. 

 

Träningen formar min kropp. Inte bara fysiskt utan också psykiskt. För det är faktiskt så att vid varje pass, när de här ångestkänslorna dyker upp så gör jag några repetioner till, jag tar ett steg till, jag tar mig upp, reser mig upp, tar ett andetag och försöker fortsätta. Jag ger inte upp helt. Jag gör det lite till och även om det inte alltid blir ett lyckat försök har jag ändå rest mig upp och tagit ett steg till. Träningen formar mitt hjärta. Inte bara fysiskt utan också psykiskt. Jag blir snällare mot mig själv, träningen får mig att lära känna mig själv och också ta hand om själv. 

 

Och nu, när jag hört någon berätta något som är likadant, när jag inser att det inte bara är jag som inbillar mig att jag är extremt svag eller konstig så tänker jag att det inte är så konstigt att jag reagerar så här. Det är ju sådan här jag är. Och precis som jag har fått jobba mig igenom år av ångest och prestationsångest tidigare kommer jag på sätt och vis även få ha det så i träningen. Men jag vet att när jag jobbat och kämpat med det. Ja, då kommer jag vara starkare än någonsin.

 

Och det är det som får mig att ställa mig upp. Och göra lite till.

Varje gång jag har kraschat.