JHH

Idag är det ett år sedan jag körde mitt första PT-pass. Och på så sätt kan man också säga att det var för ett år sedan som jag startade min träning. Ordentligt. På riktigt. Tanken då var att min rygg skulle bli bra. Jag hade tröttnat på att inte kunna träna allt, få ont, ha ont, inte ha kontroll, behöva rulla ur sängen. 

 

Och resultat på detta har jag fått. Nu behöver jag aldrig oroa mig för min rygg, inte ens när jag får lite ont. Så länge jag håller igång träningen så fungerar det hur bra som helst. Jag hade varit nöjd med "bara" de resultaten men faktum är att jag har fått så mycket mer än det. 

 

På ett år har jag blivit lite starkare, lite smidigare, lite nättare. Jag har fått bättre teknik, ha fantastiskt mycket mer kontroll på min kropp och har nu mer kunskap än jag hade då (även om jag fortfarande har lite kunskap och längtar efter ännu mer. Jag vill kunna mer). 

 

Men det som jag är mest nöjd över är ine att jag är starkare, inte har ont i ryggen, eller att jag har gått ner lite i vikt. Nej, det jag är mest nöjd över är mitt pannben. För ett år sedan klarade jag inte av en utmaning, jag klarade inte av att pressa mig själv eller bli pressad. Jag vågade inte anta en utmaning eftersom jag inte visste om jag skulle lyckas. Jag var feg, jag var otrygg, jag hade noll pannben. Jag klarade inte av tanken att eventuellt misslyckas.

 

Det är egentligen det som jag har fått jobbat mest med. Det är det som har varit det tuffaste. Att gå över alla dessa mentala gränser som jag och min hjärna tidigare har byggt upp. Och även om jag fortfarande stundvis är en stor fegis så antar jag idag utmaning efter utmaning, stora som små. Jag kan fortfarande vara nervös, vilja ge upp, känna den där lilla prestationspanik-känslan komma smygandes. MEN! Jag vet hur jag skall hantera det och jag vet numera att jag har ett pannben som ja, är grymt starkt. 

 

Ett år med träning, under perioder med PT och perioder själv. Det är de senaste månaderna som jag insett förändringen. Jag minns dagen då jag plötsligt förstod "men jag kan ju det här", "jag kommer klara det här". Sedan dess har mycket släppt, jag har längtat efter utmaning, velat utvecklas ännu mer och pratat om träning, träning, träning. 

 

Ett år med riktigt träning. 

Det skall bli många fler.