Varför tränar du inte bara?
Ibland så ställer jag den här frågan till mig själv; "Varför tränar du inte bara, Johanna?"
För egentligen så är det ju ganska så enkelt. Jag har ju hur många möjligheter som helst att träna!
Jag har en bra hall, jag har ett bra elljusspår, jag har en simhall 5 minuter bort och två andra simhallar 45 minuter bort. Jag har otroligt bra vänner att träna med. Varför tränar jag då inte?
För något sätter stopp för det, något stoppar mig
Kanske kan det låta som om jag säger emot mig själv, ena stunden säger att "det här går ju bra" och sedan "det går ju inte". Jag tror det handlar om följande: Ju mer möjligheter jag får desto mer längtar jag efter. Och då "måste" jag träna mer.
Det är blickarna som sätter stopp för mig
Det senaste har jag utmanat mig själv ganska mycket. Jag har gjort träningsmoment jag inte skulle göra för ett tag sedan. Något av det här är de där häckarna. Tro mig! Det är någon form av hat-kärlek.
Jag kan erkänna att jag tycker det är skoj, jag märker att jag klarar det lite bättre för varje gång, får in takten, rytmen och så. Men jag kan just nu inte släppa blicken jag fick från en annan tränare en gång för ett tag sedan.
Det är alltid svårt att tolka blickar! Det kan lätt ske missförstånd! Men den här gången var det så självklart vad han tyckte! Hela hans ansiktsuttryck sa vad han tyckte om min "häckgång", och det var inget positivt.
Jag hade sådan lust att gå fram och skrika till /prata med honom (antagligen hade det blivit lite mer åt skrika hållet eftersom jag var upprörd). Om jag hade gjort det hade jag talat om för honom precis som det var, att jag tycker det är svinitsvårt med häckar, att jag egentligen inte har hållt på med det så länge och att hans blick sårade mig ordentligt!
Jag har länge känt ett "hot" från de i min egen ålder
Det har nog varit de i min egen åldre som jag har haft en liten rädsla mot. Och på något sätt så är det ju normalt, inte att känna ett hot, utan att man ger ut de signalerna om det kommer någon ny! Jag kan vara ett hot, innan någon vet om jag är bra eller dålig. Då kan man ge ut sådana signaler - och jag kan acceptera det!
Men jag har litet svårare när det är tränare som gör det! För, hur kan jag där vara ett hot? Och den här gången hade jag ingen tränare - som kunde vara ett hot. Nej, jag kan förstå att aktiva kan ge blickar, kommentarer, känna sig hotade. Men när tränare gör det, då tar jag åt mig, blir sårad
Tro inte att jag ger upp!
Nej! Ja har bestämt mig! Jag skall besegra mig själv! Just nu handlar det om att kunna få upp självförtroende såpass mycket att jag skulle kunna träna i en större, "okänd" grupp. Sedan längtar jag givetvis till att kunna utföra många grenar! För det är en otrolig känsla att friidrotta!
Ju mer blickar jag får desto mer kommer jag kämpa! Så är det bara!