JHH

Jag tänker på det varje dag. Funderar över hur jag egentligen skall göra. Funderar på om mina drömmar egentligen någonsin kommer bli något mer än drömmer? Kommer det bli verklighet eller stannar det som en stor och stark dröm? 
Det låter som kärlek, nästan lite som kärleksbekymmer. Men friidrotten kanske är som kärlek för mig. För den sporten har alltid påverkat mig.

Jag minns när jag var liten och kollade in en friidrottsklubb. Jag var liten då hade jag börjat då hade det kanske sett annorlunda ut idag. Men den gången var det fullt och jag ville inte ställa mig på kö. Jag spanade in samma klubb flera gånger, tänkte inte på att det fanns andra. Det var fullt hela tiden och sedan slutade jag, men längtade efter det. Men tiden gick och ju mer tiden gick desto sämre självförtroende och självkänsla fick jag. Därför har det blivit ett bekymmer eftersom jag inte klarat pressen. Pressen att alltid vara sämst eftersom jag alltid kommit otränad, utan kunskap till grupper eftersom jag varit såpass gammal när jag försökt börja träna.
Men vad kan jag göra åt det idag? Jag kan bara se tillbaka och komma ihåg att jag tyckt om friidrott och att jag inte kunnat släppa den och att det kan betyda att det är något för mig. Mer kan jag inte se och mer kan jag inte ana. Jag kan just nu bara hoppas.

Jag har planer, jag har stora planer, jag har små planer. Jag har planer vad jag skall göra. Jag har en för mig STOR möjlighet. Men jag tänker inte tala om den förrän till hösten. Då skall jag ta ett steg åt ett lite annat steg, testa mina gränser lite, ge det en ny chans, en ny möjlighet. Men kanske också möta ännu en besvikelse. Men det kommer då. Det är ungefär 7 veckor kvar tills jag får veta.

Det som är läskigt är att det hänger på mig. Jag inbillar mig, jag testar, jag prövar och jag fattar besluten.

JHH