Livet

Glädje och oro. Två starka känslor som visar livets olikheter. Två starka känslor som varit delar av vardagen de senaste veckorna. Glädje när systern gifter sig. Oron för en närstående som inte alls mår bra.

Jag försöker få dagarna att vara desamma som tidigare, inte som förnekelse utan för att det är så det behöver vara. Jag kan inte gräva ner mig i oron och fly från omvärlden även om det är det jag egentligen vill göra men det är inte rätt att göra det nu, inte ännu. 

Det är inte min grej att ta en dag i taget, att inte kontrollera och att inte ta kombando och försöka lösa situationen. Det är så jag gör i vanliga fall när en jobbig situation uppstår; jag vill ta tag i det och lösa det. Jag taggar igång och peppar mig själv "nu löser vi det här". Men nu kan jag inte det för jag har ingen lösning på den här situationen. Jag kan bara ta en dag i taget och inte låta oron ta över för mycket av mig. Det är svårt, riktigt svårt.

Jag behöver skriva det här kryptiska. Skriva för att förklara hur jag är just nu men också för att berätta att min vardag behöver rulla på, jag behöver göra det jag brukar göra, skriva det jag brukar skriva och vara den jag är just nu, även om det kan se väldigt olika ut beroende på dag.

 

Kära syster och Filip

Kära syster och Filip.

Så hade mitt tal börjat om jag hade hållit något i går. Nu gjorde jag aldrig. I stället sjöng jag, tillsammans, med bror en sång. Det var visserligen mer kärlek en bra sång (det är faktiskt ganska svårt att sjunga när man är rörd) men jag tror ni förstod. Jag kände att jag ändå ville göra något till er.

För några veckor sedan förklarade jag ganska så klart och tydligt att du inte skulle förvänta dig att jag skulle hålla tal. Även om jag är medveten om att man ibland behöver gå utanför sin comfort zone och göra saker man inte gillar så hade det inte gått - det hade det blivit det tystades tal någonsin då inga ord hade kommit ur min mun. Och som det nya ordspråket  "hellre inget tal än ett tal utan ord" heter så ja, sa jag till dig att det inte skulle bli ett tal då jag inte skulle hitta rätt ord att säga. Du svarade då med att jag kunde skriva ett inlägg så här kommer nu ett inlägg till dig. 

Kära syster.

Jag brukar vara duktig på att sätta ord på saker och ting. Ibland muntligt men oftast skriftligt men när det kommer till situationer när det måste ut, då blir det stopp. Därför kommer detta inlägg inte bli sådär vackert och fint som jag egentligen velat. 

Jag hade igår förmånen att se dig gå upp för grusgången upp till kyrkan. Det var inte många som såg dig gå där. Anledningen till att jag skriver detta var att du just då imponerade något så stort på mig. Jag visste att du var nervös men just då såg du stencool ut. Jag blev varm i hjärtat och imponerad av hur cool, stark och mogen du var. Stark efter veckan som varit, mogen att gå in i ett äktenskap och cool att gå din egen (nåja Filips också men jag tror du förstår) väg.

Den senaste tiden när jag pratat med folk som känner dig men inte på närmaste håll så har många sagt "åååh lilla Elin har blivit stor". Och jag har hållit med men sedan tänkt efter. Nej, jag har verkligen inte bilden av att du är ung längre. Sedan några år är du vuxen och mogen och jag får många gånger fråga mig själv om det inte egentligen är du som är 6 år äldre än mig. Jag har det senaste året insett ännu mer att du är mogen inteligent, smart, rolig (nåja...) och jag ser hur du har omsorg om dina vänner, hur gott du pratar om dem och hur mycket kärlek du har till dem. Och så är du snygg. Du imponerar på mig, framför allt det här senaste året. 

Jag gillar när du pratar om Filip för jag ser hur din kärlek till honom bara lyser igenom. Och det bästa är när du pratar om Filips mindre bra sidor (Förlåt Filip det är absolut inget illa menat mot dig...det finns en poäng med detta jag kommer dit nu). Anledningen till att jag tycker om när du gör det är att du har respekt för dessa. Du driver lite med dem (det är faktiskt sant Filip) men du gör det med kärlek. Du accepterar honom för den han är, du kanske inte alltid håller med honom och du kanske vissa gånger skulle vilja ändra på beteenden men du respekterar honom så som han är och du ser charmen i alla hans sidor Det är mycket kärlek i det. 

För att inte göra det här inlägget längre än vad det redan här så länkar jag till ett utav mina tidigare inlägg, här har jag nämligen skrivit mycket om det som jag vill säga till dig. En dag kanske jag skriver det här på nytt, när det blir spontant. 

Sluta aldrig vara den du är.
Jag älskar dig syster. 


 

Slutligen, Filip så kommer här några tips till dig vad man kan/behöver göra/tänka på... och ja, bland annat hur man inte skall reagera i olika situationer (been there done that...så att säga). 

  • Om Elin någon gång har en diskussion med någon och hon blir upprörd spela då inte "nana naaa na na" på pianot. Hon uppskattar det faktiskt inte alls...

  • Överlag när Elin är grinig.. retas inte med henne, min erfarenhet säger att hon inte tycker om det ;) 

  • Om Elins tallrik och bestick står kvar på bordet efter en måltid - plocka undan detta åt henne. Det sägs att det går att lära gamla hundar att sitta men att lära Elin plocka undan disk - tro mig, det är omöjligt. Vi har försökt.

  • Ta med Elin ut på promenader ibland. Det här är bland de bästa minnena jag har med henne (man kan dock behöva övertala henne en liten stund att hon behöver komma ut men det är det värt).

  • Om hon blir riktigt, riktigt, riktigt arg någon gång. Då är det ingen idé att fortsätta övertala henne något.. hon lyssnar inte förrän hon lugnat ner sig. (Vet detta av erfarenhet...mycket erfarenhet, jag verkar med andra ord inte förstått detta förrän på senare år).

  • Låt Elin köra bilen. Det är lugnast och tystast så.

  • När du skall laga mat bör du alltid först kolla på din diskbänk så att det inte ligger några sminkborstar på tork. Dessa har en stor förmåga att ligga där i flera dagar och det uppskattas inte att dessa blir smutsiga (här vill jag bara tillägga att jag inte har råkat smutsat ner dem men hört med ord att hon inte uppskattar det). Obs! sminkborstar behöver tvättas ofta...bara så du vet. 

Jag är glad, Filip, att Elin har funnit just dig, du är klok, lugn och kärleksfull. Det känns tryggt att Elin skall leva tillsammans med dig. 

Motiveras av att andra lyckas

 
I går kväll när jag körde hem lyckades jag precis tajma så att jag hörde Charlotta Fougbergs sista varv på sitt lopp och jag blev nästan lite tårögd av lycka när jag hörde att hon klarade OS-kvalgränsen. Så roligt för henne eftersom det verkar som det varit kämpigt det senaste. 
 
Sånt här inspirerar och motiverar mig mer än själper. Det inspirerar mig att höra människor lyckas efter en del motstånd och mycket jobb. Jag kan känna lycka för de som lyckas och själv bli ännu mer motiverad att fortsätta kämpa. 
 
Just nu är det inte så mycket fokus träning för min del. Jag började komma tillbaka till friidrotten för några veckor sedan men ganska så snabbt fick jag dra ner på saker och ting då yrseln blev värre igen. Jag tror inte egentligen det är själva friidrotten som är jobbig utan det är det där med att passa tider, packa väska, komma hem senare och allt annat som måste klaffa. Det har dessutom varit en massa andra saker som jag har varit tvungen att fixa utanför träningen och då blir det för mycket och kroppen säger i från med yrsel. 
 
Acceptera, acceptera och kämpa vidare helt enkelt. Därför är det väldigt skönt att motiveras av andras lyckade prestationer, jag hade ju kunnat känna missmod och/eller avundsjuka i stället och snarare velat sluta än fortsätta. 
 
Kanske kan den här lilla gnistan motvation hjälpa mig få igång lite mer träning igen för på ett sätt kan jag tycka det är skönt att det inte bara cirkulerar träning i min hjärna, på ett annat sätt saknar jag den ordentliga och regelbundna träning något enormt. Men kämpa, kämpa i lagom mängd är det som gäller nu. 
 
Så med detta sagt kanske det kan bli ett roligt träningspass i eftermiddag/kväll men nu är det snart dags för jobb. 
 
Trevlig fredag på er.