Nöjd, glad och trött

Åh, jag är så slut i min kropp och huvud.  Eller nja. Från typ magen och neråt och sedan huvudet. Överkroppen är rätt fräsch. Rätt fräsch. 

Startade dagen med PT-träning och intervaller på löpband. Ni som följer mina inlägg och har gjort det ett år tillbaka vet hur mycket jag avskyr löpning. Och ja, det var inte perfekt idag men inte heller fruktansvärt.

Är lite imponerad av mig själv. Vissa stunder kände jag att jag trivdes i mitt löpsteg och hade det inte varit för all lutning så hade det varit mer av det där trivsamma löpsteget. 

En utveckling! Även om jag höll på att ge upp, kraschade mentalt en gång men kom på ben igen och fixade utmaningen så ja, är jag nöjd. 

Men något, snällt sagt, trött i höfter och
ben.

Efter träning, mathandling, matlagning och lite, lite vila var det dags för träning med 18 stycken 8-10åringar. Så fantastiskt! Så bra! Så enkelt! Men ändå jobb för huvudet. Lägg sedan på några timmar i Kidz club och ni har en trött JHH. 

För tredje kvällen i rad, om inte fjärde går jag och lägger mig innan tio. Jag somnar inte med en gång men räknar det som tidigt. 

Imorgon är det vilodag, mer barnträning och slutligen så börjar min påsk i receptionen. Det är bra nu. 

Planering av barnträning 

Fantastiska tisdag

Jag vet inte vad av den relativt tidiga frukosten, sömnen efter frukosten, promenaden i solen, fikan med familjen, stunden i solen, träningen eller hänget på bästa jobbet som har varit bäst idag. Den här dagen har i alla fall varit sådär underbart skön som en ledig dag i april kan vara. 

Vaknar upp tidigt (Eftersom jag somnat tidigt). Äter frukost med pappa. Går och lägger mig i sängen igen och löser Suduko (jag är helt fast...igen..) men somnar efter ett tag. Vaknar, går en promenad i sol.

Fikar sedan tillsammans med nästan hela familjen, de andra har antingen påsklov, jobbar senare, hemmastudier eller jobbar-på-egen-hand-hur-du-vill-bara-du-jobbar och så jag då, som har varit ledig idag. Fika tillsammans med familjen gillar jag!! 

Satte mig sedan i solen och passade på att fånga upp solen. Jag jobbar påsk, hela påskhelgen skall jag jobba inne och det enda som lyser framför mina ögon eller når mina öron är hur fantastiskt väder det skall bli i helgen. Jag tänker att jag får passa på nu istället. Skönt!! (Kanske lite väl skönt när man sitter och löser suduko och inte hänker på att man sitter i solen och bränner sig...)

Sedan iväg på träning. Indoor med härliga Maria. Tufft pass, trötta ben men en puls som är bra! Nästa vecka teamar jag och Maria- det skall bli riktigt kul!!!

Avslutar dagen med att hänga lite på bästa jobbet. Skratta, prata, umgås med människor jag tycker om. 

Snacka om att jag har laddat upp batterierna nu för kommande jobbdagar. Nu blir det jobb fram till nästa tisdag, då jag är ledig igen. Jag önskar mig lika fint väder då. 

Jag har ingen bild på min sömn, solen, den blåa himlen. Utan bjuder på blåbärspajen jag åt idag. Får duga... 




Välbehövlig träning

Jag är så nöjd med gårdagens träning. Äntligen lite träningsglädje och ett riktigt bra pass med mycket svett och relativt hög puls. 

På schemat stod samma utmaning som i torsdags med den här gången utan PT. 
1 min on, 1 min off av marklyft, box jumps, planka i ringar och burpees. Efter 2 varv 4 minuters vila och sedan 2 varv till. Att få en minuts vila mellan varje övning är på ett sätt skönt men samtidigt är det jobbigt att komma igång igen.

Redan vid uppvärmningen kände jag att kroppen var piggare än den varit det senaste. Annars brukar det vara riktigt tungt att värma upp och att sedan sätta igång men igår var benen pigga men med lite träningsvärk. 

Att kroppen var fräsch, pannbenet hårdare än vid tidigare träningar, självförtroendet tillbaka och viljan av stål  framme gav resultat vid träningen. Jag jobbade, var fokuserad, svettades, höll ett bra flöde och tänkte nog inte en ända negativ tanke. Och ja, antalet reps blev så mycket bättre den här gången än i torsdag.

En ökning på 34 reps är inte fy skam. Att ha ett mål, äta bra, veta ungefär var man bör ligga (jag hade ju siffrorna med från förra omgången) och ha självförtroende att man kan göra det. Ja, det är bra saker det. 

Det känns bra att få ett sånt här pass, komma tillbaka på banan. Jag är väldigt glad att jag för en gångs skull, inte drog ut på att tala om tankarna som pågick i mitt huvud, nu har jag ju fått nya "redskap" och jobba med. Det är roligt. 

Jo så att...det var välbehövligt :)





Bra val man gör

Sak jag var nöjd med igår: val av PT. 
Sak sol förvånade mig igår: Mig själv. 
Kombination och resulterat av dessa två punkter: fantastisk! 

Första frågan på gårdagens pass var som vanligt "hur är det?" Och är det något jag lärt mig så är det att svara ärligt, inte vräka ur sig hela sin dagskris utan bara svara ärligt. För ord som pigg kropp, stark kropp, hårt pann ben eller väldigt bra ger de där personliga tränarna det där leendet då de börjar gnugga händer och gör dagens träning ytterligare lite hårdare. Skulle man däremot säga något i stil med sliten, trött så är de minst lika flexibla att anpassa efter dagsform, något man inte skall utnyttja, alltså svara oärligt för är de något de kan (de som jag träffat på iaf) så är det att se igenom sånt! 

Nåja, eftersom jag lärt mig att svara ärligt svarade jag ungefär samma som i mitt lilla utbrott i förrgår här på bloggen, kanske något lugnare. Något som förvånade mig själv eftersom jag brukar ha svårt för sånt. Men resultatet av detta blev i alla fall: ett nytt drömmål som legat och stört mig att jag inte antagit, ledord kopplat till målet att ha vid träning, ett gäng blåmärken på benen efter marklyft samt lite ny träningsglädje. 

När jag själv överanalyserar och tänker för mycket känns det bra att få de där orden att komma ner i färre ord och bara göra.

Och idag känns det bättre. Nu har jag ett mål, nu har jag något att sträva emot. Nu har jag också möjlighet att skala av och ha fokus på en sak istället för att försöka ha tusen bollar i luften. 

Känns rätt bra om du frågar mig :)

Väldigt väldigt ärligt

Det är annorlunda nu. Sedan en vecka tillbaka, kanske mer, har jag noll inspiration, noll lust och egentligen ingen riktigt ork att träna. Det är en konstig, ovanlig och stundtals obehaglig känsla eftersom det skapar lite dåligt samvete. 

Jag säger alltid att jag tränar för att må bra. Men ärligt talat ( och ja, ärlig kommer jag nog vara nu...för jag är på sånt där tjurigt humör) så är det lögn, det är en stor fet lögn. För om det nu är så att jag tränar för att må bra varför får jag då dåligt samvete av att inte träna på två dagar? 

Egentligen är det nog besvikelsen över att min disciplin är på noll som är värst och som skapar det där dåliga samvetet. Det är i sådana här lägen, då livet känns lite tyngre (inte dåligt, bara lite tungt) som jag borde träna eftersom jag vet att det får mig att må bra. 

Men jag orkar inte, känner inte alls för det och ärligt talat så vill jag inte heller. Jag är på något sätt redan nu trött på det dåliga samvetet samtidigt som jag också redan är trött på den här tunga kroppen (inbildning??) på grund av mindre träning. 

Men jag tränade idag. För det måste jag göra. För utan träning ballar ryggen ur helt och det orkar jag inte. Det var okej, inte mer, inte mindre. Försöker hålla det till 3 träningar i veckan. Något som borde vara normalt, något som borde kännas lagom. 

Men ändå är det där dåliga samvetet där och gnager. Jag. Blir. Galen. 3 träningspass på en vecka borde vara tillräckligt men nej. Tydligen inte för JHH som "bara tränar för att må bra". 

Men jag är så trött på att inte ha ett mål, inte våga sätta mål, inte orkar sätta mål, att jag inte hittar den träningen som passar mig. Är trött på att inte kunna saker, att jag tänker för mycket, att jag överanalyserar, att jag inte kan, att jag inte lär mig tillräckligt fort. Är trött på att jag är feg och inte tar för mig, inte vågar utmana, inte vågar att misslyckas. 

Fail är ett passande ord. Fall som telefonen ville ersätta fail med passar också bra. 

Nej vet ni vad. Det här är inget inlägg som direkt kommer uppmuntra er till träning eller som lyfter upp träningens alla positiva sidor, men det är väldigt ärligt. 

Jag försöker förstå och intala att det är ett stort i-landsproblem men vet ni, när man lever i det här dagen så blir det hela ens värld. När livet består av att planera dagar med träning och jobb. Planera matlådor och hur mycket man behöver ha med sig. När man jobbar, hur man skall få in träningen. Att planera,  packa träningsväskan så att rätt kläder kommer med. Vara borta långa dagar för att hinna med allt det man vill göra. Ja, när man helt plötsligt inte har ork att göra det här. Då faller alla rutiner. Och jag är rutinmännska, jag gillar inte förändringar. 

Nu låter det som jag tar avsked av träningen helt, inte alls. Jag hoppas att det är bara är något tillfälligt som drabbat mig. Att jag om några dagar ( jag hoppas det inte blir veckor) kommer tillbaka till träningen och framför allt glädjen. 

Nej, som sagt ingen uppmuntran eller inspiration i det här inlägget. Och jag vet att det är fjompigt och överdrivet. Men när man är så van att ha det på ett sätt och det förändras då blir det lite, ja motigt. Det är ja, inte direkt någon resa på motorväg just nu utan snarare en resa på en väldigt backig skogsväg. Det positiva är att jag i alla fall är på väg fram åt. 






Marklyft: från att inte tycka om till en liten flirt

Jag är så nöjd med dagens träning! Trots att huvudet inte alla stunder var på topp och jag tänker mer än "just do it" så är jag nöjd!! 

Största delen av timman spenderades åt backsquat. Man kan säga så här; vi är långt ifrån bästa kompisar. Jag vet inte ens om vi är kompisar? Jag och backsquaten är som två bekanta som verkligen inte kommer överens och egentligen inte ens vill ha med varandra att göra. 

Jag är svag i benen. Har aldrig riktigt kunnat träna ben ordentligt och ah, är därför varken bekväm eller stark. Därför känns det bra att utmana det här ordentligt. Och på något sätt känna det ändå okej för jag vet att det kan bli annorlunda... 

...som med marklyft. Ha! Idag satte jag flera som var bra. Kan kanske tom säga att några var riktigt bra. Tänk så mycket jag har kämpat med det här. Tänk så mycket frustration det har varit. Jag och marklyften har gått från att inte tycka om varandra till...hmm...flirt? Det känns som jag skulle kunna börja tycka riktigt, riktigt mycket om dem, jag kan tänka mig att flirta med marklyften! Tänk om det kan bli lite kärlek? 

Så. När jag ser på skillnaden på marklyften så känner jag att det finns hopp för backsquaten. Det är bara att nöta, nöta och nöta. Och ha tålamod. Och på något sätt lära känna och tycka om. En dag kommer jag nog sätta en snygg backsquat. 




Kycklingsallad med innehåll av sol och 7st tips

Gick en kall men väldigtskön morgonpromenad, med frostigt gräs, klarblå himmel och solen som sken idag. När jag kom in ställde jag mig för att göra både frukost och lunch, ja på samma gång. Hade redan igår bestämt mig för att göra kycklingsallad och ta med och äta utomhus, i solen (att bestämma redan dagen innan att solen skulle skina kanske är lite "farligt" men det gick!). Jag älskar när jag har planerat vad jag skall göra och allt finns hemma, det är så lätt och smidigt. Sallad är en perfekt lunch att ta med och som är lätt att anpassa (Dagens tips nr 1)
 
Så. Började att koka ägg (kokar alltid flera stycken när jag väl är igång, smidigt att ha i kylskåpet till frukostknäckan, till lunchen eller som mellanmål. Dagens tips nr 2) och steka kycklingbitar samt skar grönsaker av olika varianter. Jag köper ofta strimlad kyckling, riktigt smidigt att använda till grytor och till sallader, tar inte så lång tid att steka och är lätt att hantera. (Dagens tips nr 3) dagens utvalda grönsaker med mera blev: Sallad, gurka, körsbärstomater, broccoli, morot och till detta fetaost. 
 
Jag grundar med bulgur, matvete eller liknande. Ofta har jag små portionspåsar som jag fryst in sedan tidigare då jag lagat mat. Istället för att slänga så fryser jag det i små påsar som jag kan ta fram när jag inte orkar koka t ex bulgur. Hur smidigt som helst! (tips nr 4)
 
Fetaosten ger smak och eftersom varken salladen, gurkan eller broccolin ger särskilt mycket smak så behövs det något som skiljer sig från detta. Dessutom vet vi ju att kyckling och fetaost är en fin kombination. 
 
När det kommer till moroten brukar jag "skära" dem precis som man skalar dem. Alltså, jag skalar bort skalet precis som vanligt men sedan så fortsätter jag att skala morötterna direkt ner i salladen. Jag vill inte ha de hårda bitarna som blir när man skär dem med kniv och jag är inte heller jätteförtjust i riven morot. Det här sättet har blivit (enligt mig) det absolut bästa och godaste sättet att ha i morot i salladen (tips nr 5)
 
Slutligen när jag blandat gurkan, salladen och broccolin som inte smakar något med tomaten, moroten och bulgur toppar jag det hela med kycklingen som stekts klart med svartpeppar, salt och grillkrydda. Jag delar ett ägg och lägger på. 
 
Detta äts sedan utomhus, i solen, med benen inlindad i en filt. (tips nr 6)
Smakar utsökt.
 
Fungerar även utan sol. Inomhus.
Men det är inte riktigt samma sak. 
 
När jag sedan kommer hem, efter att ha suttit i solen och njutit, varit hos naprapaten samt handlat mat äter jag andra halvan av salladen (jag orkade inte allt...) då lägger jag även till avocado! Jag säger då det!! Avocado tillsammans med ägg och fetaost - åh!! (tips nr 7)
 
 
 




Ökad tacksamhet

Det är en vecka sedan jag tränade, förra söndagen körde jag ett cirkelpass och tyckte kroppen verkade seg, nu förstår jag varför. Jag har egentligen klagat sedan första dagen, även om jag vet att det finns många andra som har det betydligt värre men jag är rutinmänniska och gillar inte när rutiner ruckas.

Dessutom börjar jag nu märka varför jag egentligen tränar; 
Jag börjar så smått få ont i ryggen. Ja, träningen håller den i schack i vanliga fall men nu utan träning och promenader börjar jag bli stel och få ont. Att hålla i gång träningen och kroppen gör verkligen att jag inte får ont. 

Sedan så tycker jag också att mitt psyke är så mycket bättre när jag tränar. Jag har enklare att sova, kämpar inte lika mycket med jobbiga tankar när jag tränar och jag är mer lätthanterlig om jag får träna och avreagera mig själv. Träningen har blivit min medicin, vet att målet vore att klara av livet utan träning men är inte riktigt där ännu men skillnaden nu och för några år sedan är så stor så jag tillåter mig själv att vara psykiskt "beroende" av träning. Det får mig bara att må bättre och bättre. 

Det är nyttigt att inte få lov att träna. Det påminner mig om att verkligen vara tacksam de dagar jag kan och får lov att träna. Tänk så fantastiskt att jag har hittat träningen.

 Men ah...just nu suger det lite att inte tränar. Men som min kollega skrev till mig på Facebook; det är tålamodsprövning och då blir det lite enklare att genomlida, jag gillar ju utmaningar. 

Så Istället för vårlöpning i solen så blir det vårnjutning i solen. Inte helt fy skam det heller. 





Morgonsol och friidrottsinspiration

Vaknade innan sju denna lördagsmorgon. Solen höll på att komma upp bakom grantopparna. Efter en vecka utan varken träning eller promenad bestämde jag mig för att gå ut en stund. 

Det var länge sedan jag gick så långsamt. Jag är fortfarande förkyld och bihålorna har firat nyår i flera dagar och smäller mer än raketerna på själva nyårsafton. Jag orkade bara ungefär 1km på morgonpromenaden men det var skönt att komma ut och röra på mig lite efter många stilla dagar. Huvudvärken börjar ge med sig lite, den har varit extrem de senaste dagarna. Förhoppningsvis är jag pigg och kry på måndag. 

Idag fortsätter friidrotts-VM. Det rycker i hela kroppen, jag vill också träna. Att titta på friidrott har alltid inspirerat mig i min träning och gör så även denna gång. Dessutom är det roligt att titta detta år, vet inte om det beror på att det är inomhus och inte så många grenar så man får mer inblick eller om det är producenten som gör ett ovanligt bra jobb och väljer att visa många olika grenar. Riktigt roligt är det att titta och jag önskar nästan att jag kunde vara på plats och titta. 





Stuff Tuff

I lördags stack jag och tränade på gymmet som numera har Stuff Tuff-bur. Rena lekplatsen! Ett fantastiskt sätt att träna och framförallt få lite "hjälp" om man har ont om idéer för alternativen är så många. Man kan välja att bara köra övningar i "buren" eller så kan man mixa  mellan övningar i buren och övningar utanför. 

Du skulle kunna göra så här: 
1. Välj ut ett gäng övningar
Och välj antal reps
Jag valde; 
5 sit ups med kast med boll mot den där fina grejen som får bollen att studsa tillbaka (har helt tappat ord)
5 Rip Drag Squat 
Rep
3 pullups (hoppa upp håll emot ner) 
10 box jump (tänkte bara göra 5 men råkade göra 10 första rundan så det fick vara så se andra varven också)
5 ring row 
5 Kettlebellsswing 
5 armpress i TRX 

(Jag valde att köra få antal repetitioner pga av jag ville öva på tempo samt att komma igång med en ny övning, sådant som är mina svagheter. )

2. Ta fram klocka och välj tid. 
Jag valde 10 minuter 

3. Klara, färdiga, gå
kör valda repetitioner på varje station varv efter varv tills klockan ringer. 

4. Vila 
Drick lite vatten, njut av det har gjort 

Och sedan? Ja, antingen så väljer du att köra samma tid igen. Eller en annan tid. Eller så gör du något annat. Eller kanske nöjer dig med det du har tränat (man kan ju välja mer än 10 minuter).

Jag valde att gymma lite. 
Det är så sällan jag gör det nu för tiden. 




Träning+umgänge=succé

Fick sms igår om jag ville vara försökskanin och prova ett upplägg för ett seniorpass. Denna stund som försökskanin skulle bestå av träning och att umgås med en fin vän. Och jag är inte den som tackar nej till träning eller träffa fina vänner så med andra ord tackade jag ja. 

Att träna OCH umgås är en fantastisk kombination. Det är ju två bra saker var för sig, tänk då kombinationen! Att vännen dessutom är en av de klokaste och ärligaste vännen jag har gör liksom inte saken sämre. En fin cirkel hade hon dessutom fixat. 

Cirkeln passade mig bra, jag är trött i kroppen, får liksom ingen energi, kommer inte igång. Jag får inte den där vakna känslan i kroppen. Förhoppningsvis är det vintern som ställer till det och att det snart känns bättre när det blir ljusare, varmare och grönare. 

I alla fall. Seniorcirkel, eller cirkel överlag är bra! Kul att variera, du kan hitta oändligt med övningarna och blanda dem på tusen olika sätt, varje kombination kommer kännas annorlunda. 

Toppa sedan denna cirkel med sällskap av människor du tycker om och du har en succé!! 


JHH i långa tajts, ja, för idag frös jag. Mitt i en bicepscurl med gummiband, tror det blir dagens favorit! 



Kortvasan 2014

Det är svårt att skriva en helt ärlig sammfattning av Kortvasan 2014. Hade ni varit med och hört mina tankar de 2 första timmarna hade ni nog alla blivit förvånade. För jag var arg som ett bi, frustrerad och besviken. De första två timmarna bestod nämligen av att åka några hundra meter, stanna för att skrapa mot flera centimeter snö från skidorna, åka några hundra meter till, skrapa, åka, stanna, skrapa, åka... och så vidare. Stundtals kunde jag inte glida 1 cm fram för det var så mycket snö under skidorna som fastnade.
 
När jag kom till Hökberg (efter 11 km) hade det gått drygt 2 timmar eftersom jag var tvungen att stanna och skrapa av snö, ni kanske förstår min frustration? Framme vid kontrollen stannade jag för att dricka lite, när jag står där kommer det en åkare bakifrån som lätt åker in i mig, i vanliga fall hade jag bara glidit fram men nu satt mina skidor fast och istället fick jag all sportdryck i hela ansiktet. Då blev jag lite frustrerad (läs: ännu mer), nu efteråt skrattar jag bara åt det. Med sportdryck i hela ansiktet och lite blåbärssoppa i magen fortsatte jag. 
 
Då kommer nerförsbackarna. 
Bland frustrationen av snö, vurpor pga av dålig teknik samt skidor som inte gled gick jag in i någon form av rädsla för nedförsbackarna. Efter att ha klarat av någon liten backe och sedan ramlat rejält gick det inte längre. Jag var frustrerad och trött efter de två första timmarna som enbart var motigt. När jag sedan gjorde en lättare vurpa men som tog rejält mot backen så knät fick sig ett slag och bröstet höll jag på att ge upp. Jag kraschade. Rent fysiskt mot marken och rent mentalt. Jag insåg om jag skulle ta mig igenom det här loppet så behövde jag ta mig igenom de här backarna, för efter det skulle det bli enklare. Eftersom jag redan då var trött och pannbenet för länge sedan hade dragit på semester till Thailand eftersom snön skrämde mer än lockade så bestämde jag mig för att göra det jag allra minst av allt ville göra; ta av mig skidorna och gå ner för de två brantaste backarna. Jag hade inget annat val, för alternativet var att inte fortsätta, så stopp var det i mitt huvud. Och tro mig, det sista av allt jag ville var att ge upp. Så efter lite pepp från pappa så bestämde vi att jag går ner och sedan fortsätter vi åka. Jag svalde min stolthet och gick.
 
När jag sedan kommit förbi de där backarna som bestod av is och andra deltager som låg överallt (det gick nästan fortare att gå nerför backarna än att åka eftersom det var folk över allt) så kom vi till lite mer raksträckor där jag äntligen kunde bevisa för mig själv vad jag gick för. Jag fick upp lite tempo, kunde komma in stakning, kunde lite på min kropp, känna styrka, känna att jag kunde kämpa, känna att skidorna gled. Det enda var att nu var fästet totalt borta. Efter alla skrapningar hade allt fäste försvunnit, vid minsta lilla backe fick armarna kämpa rejält. Och säga vad man vill om min skidåkning men ey (!) min armstryka under det här loppet kommer jag vara så nöjd över!! När jag hade kört 15 kilometer och således halva loppet kändes det lite bättre. Kilometer efter kilometer. 
 
Kommer till sista kontrollen, lite slät bulle, vi blir uppdaterade i os-ishockeyn, ingen sportdryck i ansiktet och lite mer blåbärssoppa i magen fortsatte så skidåkningen. Utan spår. För helt plötsligt, där mellan Eldris och målet försvann spåren helt, eller nja, det fanns ett litet, litet spår som alla valde att åka i (förståligt eftersom resten bara var ren is). Staka, staka men inte få upp för mycket fart för att inte åka in i de andra, försökte gå om men tappade då all fart och då jag fortfarande inte kan behärska skidor utan fäste på is så var jag mer lik Bambi på hal is än Charlotte Kalla i en OS-staffet. De sista kilometerna bet jag ihop. När det var 2 km kvar skrek jag till mig själv i mitt huvud "har du tagit dig igenom 28 km så bangar du INTE de 2 sista, fattar du det???". När det var 1 km kvar försvann spåren helt. Då var det smutisigt och isigt, jag vet inte ens om jag vill kalla det snö. Skidorna gick lika mycket åt sidan som framåt. När den lilla sista backen innan upploppet kom jag fastnade precis innan mitten gav jag ifrån mig ett högt klagande rop, lite åskådare uppmuntrade med att det var sista backen vilket gav mig lite kraft att fortsätta.
 
Att komma till Upploppet var fantastiskt. Faktum är att jag hade kraft då. När jag kommer igenom den sista svängen bestämmer jag mig för att ta ut det sista jag har. Spåren har kommit tillbaka, överkroppen känns som den kan ge lite till. Jag börjar staka, väljer vänsterspåret, kvinnan framför mig svänger in precis innan mig. Väljer höger för nu vill jag satsa. Tydligen vill samma kvinna också göra detta. När jag sedan ligger bakom henne och beslutar att åka lite lite höger och hon tänker exakt samma sak för tredje gången vänder jag mig om till pappa som bara flinar. Tillslut tar jag fart, väljer höger"spår" och stakar på. Jag stakar så mycket så att jag till och med får hejarop från publiken "fin stakning, sånt gillar vi". Då har jag kraft, jag är urstark då och det kändes nästan som jag hittade lite teknik. 
 
Kommer i mål. Gråter lite. Är trött. Besviken. Glad att det är över. Lättad att det äntligen är över, att jag har gjort det. Inte gav upp. Kämpade. Jag gjorde det. Och så är jag väldigt trött.
 
När jag på kvällen inte kunde sova trots att jag var jättetrött funderade jag över loppet. På ett sätt missnöjd på ett annat sätt väldigt nöjd. Där och då insåg jag att besvikelsen hade varit ännu större om jag hade lagt ner ännu mer träning på kondition, det som jag innan loppet var mest besviken över att jag inte tränat. För oavsett hur mycket kondition jag än hade tränat hade nog inte resultatet blivit så mycket bättre. Jag hade behövt rätt vallakunskaper och vara duktigare på skidor, något jag ändå inte hade kunnat träna upp på det här året med mina förutsättningar. Det låter galet men jag blev helt plötsligt nöjd med den träning jag haft innan, för jag vet att den andra besvikelsen hade varit större. Nu bevisade ändå min kropp för mig att den var stark och klarade igenom de här 3 milen. 
 
När jag kom hem kände jag att egentligen inte ville ställa in skidorna för det här året. För på något sätt har jag där, under några av de där kilometerna där det fanns spår, där jag fick upp fart och kunde staka bra med frånskjut fått mersmak för det där med skidåkning. I år var problemet att jag inte kunde behärska farten jag kunde få upp, jag för var för stark för mitt eget bästa, låter kaxigt att säga så men det var så, de gångerna jag fick upp ett bra tempo kunde jag inte riktigt behärska att tex svänga förbi andra eller om det blev lite för ojämnt så var jag tvungen att bromsa in farten för att få kontroll. Tänk om jag kunde fortsätta så? Bli stabil på skidor och lära mig tekniken och nedförsbackar, inte vara lika feg. Då skulle jag kunna sätta en riktigt bra tremilare. 
 
Så med mersmak för skidåkning men väldigt tacksam att jag inte lovat mig själv att göra om det här kan jag lämna Kortvasan för det här året. Men jag tror jag någon gång kommer göra om det, för än har jag inte slagit min tid från förra året. 
 
Skam den som ger sig!
 
Med mössan på topp, ej över öronen, i mål...jodå..
 
 

Du är välkommen våren

Igår var det en riktigt vårdag. Åh så vackert det var. 
 
Det är samma sak varje år, det verkar inte riktigt som jag lär mig. Jag går runt och känner mig trött, tom på energi och funderar på vad det är för fel på mig. Jag har ju ett fantastiskt jobb, familj och vänner. Jag trivs med livet. Men ändå är det något som inte är helt bra.
 
Så kommer den. Den första vårdagen. Solen. Fåglarna, den höga luften, vinden. Den vackra himlen på morgonen. Det ljusnar tidigare på morgonen och det är ljust längre in på kvällen. Samma sak varje år: jag inser hur mycket den där solen, ljuset och värmen gör. Tänk om jag bara kunde lära mig det? 
 
Igår njöt jag, som jag njöt. Jag mådde så bra. Var nästan lite sprallig. Jag fylldes av glädje, energi, och vårkänslor. Jag log på mina promenader (ja, jag gick till och med två stycken) och log åt alla andra som var ute och gick, cyklade eller bara hängde i solen. 
 
Det kanske finns ett litet slut även den här vintern? Det kanske går mot ljusare tider.
Det brukar göra det.
Även om jag råkar glömma det varje år.
Tur att våren kommer ändå. 
 
 
 

The first step is always the hardest

Första steget till något nytt är oftast tuffast, att ge sig in på något nytt, göra något som de inte brukar göra kan ibland kännas motigt och utmanande. Att ta första steget i en process som du dessutom vet är jobbig och kommer kräva något av dig som du inte riktigt är säker på att du har, det är en ännu större utmaning. 
 
När du har tagit det första steget, redan då är du närmare det mål som du än gång har satt upp, oavsett vad det är för mål. Du är då närmre än innan du tog det där första steget. Oavsett hur långt eller kort det där första steget än var, så har du tagit ett steg framåt, ett steg närmare ditt mål. 
 
Och när du har tagit det där första steget, brukar det oftast vara lite enklare att ta det andra, och det tredje och se, snart har du även tagit det fjärde steget. Och så forsätter det så. Steg för steg, lite närmare målet för varje steg. Vissa gånger kommer du kunna ta långa kliv flera gånger i rad, andra perioder kan det vara så att det känns som du står och trampar på samma ställe eller till och med går bakåt. Försök då hitta de där små, små förändringar som är som steg framåt. 
 
Det är det första klivet som är det jobbigaste men det är också det som skapar självförtroende. Att känna att du klarade av det där första klivet, att du tog det. Längden på klivet spelar ingen roll. Du utmanade dig själv, gjorde något du vet att du tycker är svårt. Njut av att du tog det där första klivet. 
 
***
Lång inledning på ett inlägg men kände för att skriva något om det där första steget. Jag gjorde det idag. Kanske inte för allra första gången, men för första gången den här perioden. Efter två veckor av riktigt lugn träning på grund av en kropp som inte alls varit med och pulsen som kommit alldeles för högt lite för snabbt. Nu börjar det kännas bättre. Med en kropp som svarar bra på träning och en puls som håller sig inom vettiga gränser är det alltså dags att höja träningen igen.
 
Mitt fokus just nu är att utmana, kunna höja tempot i träningen. Därför blir det många varianter av WODar. Innerst inne gillar jag det bäst (just nu) men jag har också svårt för det. Att höja upp pulsen och fullfölja är det jag kämpar med just nu. Något jag inte kunnat göra när jag varit att tvungen att ta det lugnt. 
 
Idag var första gången på två veckor då jag var tvungen att utmana mig själv igen. Två veckor med lugn träning sätter sina spår, speciellt på bekvämligheten. Idag var första steget på vägen till mitt mål att kunna träna i högre tempo, under högre puls och fullfölja hela vägen.
 
Det var tufft idag. Det var inte vackert. Det var inte ens bra. Men jag gjorde det. Jag fullföljde från början till slut, jag gjorde det jag skulle göra. Det tar mig inte hela vägen mot mitt mål, men det tar mig ett steg närmre. Det känns bra. Jag skall vara nöjd med det. 
 
Och imorgon är det en ny dag med ny möjlighet att gå ytterligare ett (eller kanske flera?) steg längre på vägen mot mitt mål. 
 

Dagen efter

Jag tog mig i mål igår men det var tufft, riktigt tufft. Allt var värdelöst men efter alldeles för många timmar var jag framme. 

Vi somnade tidigt igår efter att ha ätit mat (det blev ingen pizza...tyvärr..) och imorse vaknade jag innan 7 relativt pigg i huvudet men väldigt trött i kroppen, stel och lite ont här och där. 

Sitter i bilen på väg hem. Ikväll eller någon annan av de kommande dagarna kommer jag skriva en liten sammanfattning av Kortvasan 2014, det kommer jag själv behöva. 

Vila idag och kommer nog bli så imorgon också då jag jobbar hela dagen. På måndag kör jag igång igen. Tills dess skall jag fundera ut nya mål.