Längtar efter träning och rutin

Igårkväll började jag längta ordentligt efter träning. Om jag skall vara helt ärlig så är det förrän nu, under de här 16 dagarna jag inte tränat på grund av förkylningen, som jag har längtat riktigt mycket efter träningen. De andra dagarna har det mest varit energin och vardagen, rutinerna jag har längtat efter. 

Jag är lite förvånad över det, för jag trodde att jag var "en sån där som inte klarade sig alls utan träning". Men uppenbarligen är det inte riktigt så. Men när jag tänker efter så tycker jag nog att det enbart är sunt. Det betyder att jag har en vettig relation till träning och framförallt att det är en del av mina rutiner, en del av mitt liv. Dessutom visar det på att jag värdesätter att känna mig pigg och mina rutiner, 

Det är det här som kan vara det svåra. Att hitta balansen i sin träning. En del behöver kanske pusha sig själv relativt hårt för att få någon form av rutin med sin träning, andra behöver hålla tillbaka sig själva för att inte fastna i det där träningsträsket som man kan hamna i och som inte alltid är sunt. Balansen mellan att träna regelbundet och för mycket är hårfin och så olika beroende på person, period i livet och kroppens status. Det är därför det är så viktigt att lära känna sin kropp, lära känna olika signaler, vad det betyder, hur man skall agera, när man skall trycka på, när man skall hålla tillbaka sig själv, när man skall vila, ta det lugnare eller öka. Men det är också det här som är en utav charmen med träningen, tycker jag. 

Jag längtar i alla fall nu, att få sätta igång att träna igen. Jag längtar efter att hoppa lite längdhopp, lite korta löpningar, efter squat, utmana och lära mig nytt. Det är nästan så att jag längtar till de planerade backintervallerna men bara nästan. 

Jag kommer ta några dagars vila till, den här gången vill jag inte köra igång för tidigt och bli sjuk igen. Därför väntar jag lite till, låter längtan efter träningen bli ännu större. Jag tror det kommer räcka gott och väl att börja med att jobba. 

Men sen. När jag vilat tillräckligt. Då skall jag träna! Och köra hårt! Utmana. Skratta. Njuta. Utmana. Och lära mig nytt. 

Längtar. 

Ut ur förkylningsträsket

Jag sitter här och ler och lyssnar på musik som en senior på jobbet gav mig att lyssna på. Saknar dem nu, seniorerna, övriga medlemmar och kollegorna på jobbet. 
 
Jag ler för att jag var ute på promenad för en stund sedan (bara det i sig får mig att känna mig lite gladare) men framförallt så ler jag åt mig sjäv. Den rundan som jag går varje gång jag är ute och går avslutas på en raksträcka. Detta är samma väg som man kör in till vår gata. När jag går där, lite för varm men framförallt väldigt nöjd över min regnjacka och valet av keps som kanske inte gör mig snyggast norr om Varberg men något regn märkte jag då inte av, så ser jag sopbilen komma och jag har skräp hemma som jag skulle vilja få slängt....
 
STOPP. Okej...stopp lite här nu...
Okej...
Jag ljög kanske lite där.
Visst har jag skräp som jag behöver slänga men anledningen är att jag är galet lat och tycker det är så fantastiskt tråkigt och jobbigt att behöva sätta ner skräpet, bråka med den där jobbiga bruna påsen som skall på plats innan man ens kan tänka tanken på att slänga skräpet. Så lat, bekväm och medborgare av i-landet med stort I och dubbla utropstecken. 
 
I vilket fall som helst, med detta erkänt, så kan jag ju berätta att jag i alla fall småjoggade för att hinna hem och slänga det här skräpet så att jag inte skulle behöva sätta i påsen (inte nog med att jag är lat och bekväm jag är dessutom självisk). Något (mer än vanligt) andfådd kom jag i alla fall in i tid så jag hann slänga skräpet innan de tömde. 
Lata, bekväma och själviska JHH i regnjacka och keps 
 
Jag ler dessuom för att jag i morse bestämde mig för att nu får det här vara nog. Nu har jag varit sjuk i nästan två veckor och även om det är mycket bättre så kändes det fortfarande som någon hade kubbat ner mig med ett basebollträ under natten för jag vaknade med så tungt huvud och med huvudvärk. Jag är lite trött på det nu och börjar känna att det är dags att göra något annorlunda annars kommer jag gräva ner mig ren frustation. Så jag bestämde mig för att försöka le idag även om jag inte gör så roliga saker. Mest för att lura hjärnan. 
 
Egentligen gillar jag inte att göra så. På ett sätt tycker jag inte om hur vi pressar våra kroppar, försöka övertala dem att allt är bra, att vi orkar lite mer, att vi visst kan jobba. Men i det här fallet har jag gett kroppen ytterligare tre dagar där jag bara har vilat, vilat och vilat. Och jag märker att det är bättre men att huvudet inte hänger med. Därför tänkte jag att lite skratt, smile och så kanske kunde pigga upp framför allt humöret. 
 
Jag ler för att om en stund skall jag åka till IKEA. Åh, jag gillar verkligen IKEA. Jag gillar att få drömma mig bort en stund, fundera på vad för saker jag skulle köpa till mitt "drömboende". Just nu skulle jag vilja bo i en liten (men vinterbonad) stuga. Dessutom skall jag möta upp far och syster där. Bara det får mig att le. 
 
Jag känner mig lite piggare och friskare av att le :)
Uppiggande höstbild som förövrigt är samma som bakgrunden på bloggen som jag är väldigt nöjd med!