Träningen, resan och drömmålet

 
 
Jag tror alla någon gång har drömt om att göra något speciellt, kunna något speciellt. En del satsar på drömmen andra låter det bara förbli en dröm. En del är tillfredsställda med att drömmen förblev endast en dröm, andra kan inte släppa drömmen men tar aldrig det där steget för att nå drömmen.

Jag var en utav de där som lät drömmen bli just det… bara en dröm. I början var jag tillfredsställd med det. Men ju längre tiden gick och ju fler gånger jag försökte sätta upp mål för mig själv utan att nå dem eller bli nöjd med resultatet desto mindre tillfredsställd blev jag.

När jag i slutet av våren och början av sommaren hade jag sån prestationsångest varje gång jag skulle träna så att jag tillslut bara kunde träna teknik och stretch började jag fundera på vad det var jag egentligen ville. Och jag insåg om jag någon gång i livet skulle bli tillfredsställd med min träning måste jag under en längre tid försöka nå det mål, den dröm som jag så länge velat nå. Det var då jag bestämde mig för att nu skall jag en gång för alla ta det där steget och börja vandringen mot mitt mål.
 
Målet är att sommaren 2016 ställa upp i minst 1 längdhoppstävling och då kunna behärska det, vara fullt fokuserad och inte hamna alltför mycket efter alla. 
 
Jag har tränat i en månad nu. Det är fantastiskt! Jag älskar det! 
Jag kämpar och lär mig nya saker, jag tränar lite allmän friidrott och hoppar ganska mycket. Jag tränar styrka och explosivitet. Jag joggar lite och ibland springer jag intervaller. Jag försöker skapa kontroll över höfter och koll på kroppen. Och varje pass jag tränar så lär jag mig något nytt, något jag gör eller något jag inser om mig själv. 
 
Jag förvånas ständigt över mig själv. Förvånas över hur lugn jag är, hur lätt jag antar nya saker, hur jag kan samla mig och alla mina tankar när jag skall göra något nytt. Jag är imponerad hur jag kastar mig in i saker som jag inte gjort innan, hur jag på något sätt accepterar att jag inte kan allt, hur jag biter ihop och bestämmer mig för att göra de om och om igen tills jag lärt mig det. Och kroppen förvånar och imponerar på mig. Jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle klara av, trots att det antagligen funnits där i kroppen. Jag tror på mig själv och vågar misslyckas.
 
Jag går min egen väg, kämpar mot mitt eget mål men samtidigt så känner jag mig inte ensam. Jag trodde att jag skulle få slita ensam, få många frågor om varför, få motstånd och andra inte så positiva reaktioner. Men faktum är att reaktionerna bara har varit positiva. Jag har fantastiskt folk runt omkring mig som har kommit med hejarop och uppmuntrande kommentarer, jag tränar (och jobbar) på det bästa stället man kan vara på när man vill uppnå något, jag har hamnat i en friidrottsklubb som jag trivs väldigt bra med och där jag få växa i min egen takt. Jag har en friidrottstränare som är ärlig och hjälpsam och jag har en coach som är fantastisk duktig och som har öppnat upp en helt ny träningsvärld för mig. 
 
Inte en enda gång under den här månaden jag har tränat har jag haft prestationsångest eller känt minsta spår av den trots att jag utsatt mig själv för nya saker, för prövningar, för saker jag vet att jag egentligen inte kan. Och varje gång jag hoppar så hittar jag känslan av något nytt, jag börjar lära känna min kropp mer och mer. Jag är trött i kroppen, speciellt benen och sover mer än någonsin (jag gör typ inget annat än sover, äter, sover, jobbar, vilar, tränar... osv...).
 
Jag är lugn och lycklig (skiner som ett barn varje gång jag har tränat eller pratar om träning). Jag inser för varje dag att det kommer vara själva "resan" i sig som kommer vara det tjusiga, det kommer vara utvecklingen, hur jag utvecklas, det jag lär mig, hur jag kämpar, sliter, faller, tar mig upp som kommer vara fokus. Målet känns inte just nu som det viktigaste utan det är själva resan dit. Men när det blir lite tufft och jobbigt (framför allt för benen) då ser jag mot målet och fortsätter kämpa. 
 
Ni skall veta och jag tror ni anar. 
Hur mycket jag älskar det här och hur jag glad jag är att jag vågade, bestämde mig och började. 
  
Jag skrev på kontrak med mig själv.
Där det står att jag skall forstätta kämpa även om det blir lite motigt. 
 
 
 
 

Jag älskar att planera!

Åh. Jag kan inget annat än gilla söndagskvällar. Ja, de kvällarna allt går som jag vill. 

Först.
Jag ÄLSKAR planering. 
Allt som går att planera och strukturera, ja, det planerar och strukturerar jag. 

Det är nog också därför jag gillar söndagskvällar. 

Har precis lagt mig efter att ha fixat allting för imorgon. Söndagarna kräver sin planering för att jag skall orka hela måndagen. Eftersom jag bara går upp 04.15 en gång per vecka vänjer sig inte kroppen vid att gå upp så tidigt. Därför är planeringen extra viktig för att jag skall orka träna efter jobbet.

Så nu har jag plockat ihop all mat jag skall ha imorgon. Det blir en hel del eftersom det blir många timmar iväg. Och för att orka träningen ja, då måste jag äta ordentligt. Det går att träna trots tröttheten men då måste kroppen vara fylld med energi. En kropp som både är trött och utan energi. Nej, det går inte. 

Så nu är allt fixat. Matlådorna står i kylen, träningskläderna är nerpackade och allt annat som skall vara i ordning är i ordning. Och jag har lagt mig innan 21. Alldeles perfekt att slappna av och sedan hoppas på att jag får några timmars sömn. 

Jag har aldrig söndagsångest för jag älskar mitt jobb (det tror jag alla vet vid det här laget) och jag gillar att jobba måndagar men ibland är jag lite nervös att jag inte skall få tillräckligt med sömn. Därför är den här planeringen extra viktig. Och jag älskar det. Känslan av att planera och sedan genomföra det.

Nu skall det bli gott att sova lite (men först skall jag läsa). 

Hoppas ni har en skön söndagskväll :) 



Hemma

Är hemma hemma nu. Packade ihop alla grejer jag har samlat på mig under de här månaderna jag mer eller mindre levt med bilen som garderob och åkte hemåt. På ett sätt känns det konstigt att vara hemma igen, jag hade kommit in i lunket i stugan, nästan blivit van vid att gå ut på toa, inte ha rinnande vatten inomhus och att inte ha något folk runt omkring. 

Nu är det visserligen lugnt och skönt här hemma också men att byta ut grusvägar och inga gatlyktor till asfalt och massa lyktor är lite skillnad. Det märks att hösten har kommit under tiden jag har haft semester. Det är en helt annan luft och ja, färgerna börjar så smått synas på träden och ja, jag kan nog börja erkänna att nu är det höst. 

Vaknade upp med lite halsont och en trött kropp denna morgon. Kom fram till att jag lika gärna kunde lägga vilodag idag när jag ändå inte kände mig helt fräsch. Annars hade jag behövt vila imorgon så nu blir det en lugn förmiddag här hemma. Något avsnitt Criminal minds och sedan fortsätta packa upp.  

Det är rätt gött ändå att vara hemma igen.