Fredagspromenad och fredagsgym

Det var dags att träna. Jag tog på mig träningskläder men ganska så snabbt kände jag att jag verkligen inte ville träna. På något sätt kändes det så bra att ta av sig träningskläderna och vila lite istället. Däremot så är ju det där med rörelse bra saker och något min kropp mår bra av så jag bestämde mig för att ta på ordentligt med kläder och ge mig ut på en promenad.  
 
Ute hade det börja regna så smått och det kändes så mysigt när jag började gå. Keps mot regnet, ordentlig jacka mot vind och regn och så skor som inte gjorde något om de blev blöta. Då gillar jag att gå i regn,  jag har inget emot det så länge jag är klädd för det. Jag var ute i naturen i ungefär 1,5h. Det var inget högt tempo utan jag bara gick och lät all stress rinna bort tillsammans med regnet som började falla mer och mer. Det kändes så befriande på något sätt. 
 
Efteråt åkte jag till gymmet för att duscha för det är så mycket enklare att göra det där än hemma. Och då när jag väl är det känner jag lust att träna. Helt plötsligt var känslan av att faktiskt vilja göra det där och jag satte igång och fick ihop ett lätt pass på 50 minuter. Det känns bra nu efteråt. Inte så mycket att jag tränade utan mer att jag kände för det. Jag tycker ju det är roligt. 
 
Med ett lättare sinne efter promenaden och ett lite gladare hjärta efter träningen avslutar jag denna dag med dusch och mat. Och så bjuder jag på bilder från dagens promenad. Visst är de söta? Jag ville inte gå för nära och stressa upp dem ännu mer därför blev bilderna så där. Gulliga är de i alla fall :) 
 

Det är inte värt det om jag inte är lycklig

Jag har bestämt mig för att ge upp. Eller snarare kanske ta en paus. För en period ändra fokus i mitt träningsmål.
 
Det betyder inte att jag skall sluta träna, varken friidrotten eller styrketräningen som jag kör nu. Det betyder inte att skall sluta träna med klubben eller med min PT. Det betyder helt enkelt att jag skall släppa alla form av krav. 
 
Det är nämligen så att det inte längre är värt det. 
 
Det är inte värt att vakna upp på morgonen och inte vilja gå upp. Det är inte värt att inte känna någon form av längtan inför dagen eller glädje när jag slår upp mina blågrå ögon. Det är inte värt stressen jag känner att vakna så tidigt som möjligt gå upp för att åka iväg till träningen så att jag får gjort den utan att stressa och sedan hinna åka hem och äta och vila lite för att orka resten av dagen. Det är inte värt denna ständiga stress.
 
Det är inte värt det dåliga samvetet jag har när jag åker hem efter jobbet och lägger mig och sover istället för att träna för att jag har så ont i huvudet. Det är inte värt alla gångerna jag ställer mig själv frågan om jag egentligen kanske eventuellt hade kunnat trycka på mig själv ytterligare lite till för att få genomfört träningen. 
 
Det är inte värt att gå från träningen och känna mig misslyckad och stundals gråtandes för att det inte går. Det är inte värt att alla elaka tankar om mig själv som jag försöker trycka bort. Det är inte värt frustrationen jag kan känna. Det är inte värt all oro om att jag skadar kroppen mer än gör nytta.
 
Det är inte värt stressen jag känner att hinna få med allt på en vecka, alla moment av rörlighet, styrketräning, friidrott. Det är inte värt det dåliga samvetet när jag inte gör det eller den lilla panikkänslan som uppstår när jag känner att jag inte hinner med allt. 
 
Det är inte värt besvikelsen. 
 
Jag känner en ständig stress. Den mal genom min kropp varje dag. Det är ibland ångestliknande och ibland bara som ett litet sus genom kroppen. Oavsett hur det känns så är det obehagligt och jobbigt. 
 
Jag känner mig inte misslyckad i mig själv utan i det jag gör, i mitt tränande men trots det är det en fruktansvärd känsla att känna så många gånger per vecka. Jag peppar och peppar, motiverar och uppmuntrar mig själv till att fortsätta för att det är det enda sättet att lära mig och utvecklas. Men min pepp, försök till motivation och uppmuntran räcker inte hela vägen. Jag är inte så duktig som jag vill vara. Och jag kommer inte bli. Det är bara att konstatera. Drömmarna och verkligheten är långt ifrån varandra. 
 
I fredags när jag kommit hem från jobbet fick jag ett meddelande från min syster. Klockan var vid 21.00 och hon frågade om hon och hennes pojkvän fick komma och hälsa på. Min första tanke var att säga nej för jag behövde sova så snart som möjligt för att orka nästa dag. Det kanske inte låter så märkvärdigt men grejen är den att jag inte skulle börja jobba förrän 11 dagen därpå, jag hade ingen träning på schemat och egentligen inte andra jobbiga planer heller. Men bara tanken att jag eventuellt skulle gå utanför mitt schema gjorde att jag höll på att tacka nej till att träffa min syster som jag numera inte träffar alls så ofta och som är en utav de (tillsammans med resterande familjen) människor jag älskar. 
 
Jag ställde mig då frågan om det var värt att tacka nej till deras besök. De kom hit. Det var värt varenda missad timmas sömn. 
 
Och man kan ställa sig frågan om det inte är för tidigt för att ge upp. 
Och ja, på ett sätt är det ju så. För målet är satt till 2016. På ett sätt har jag varken misslyckats eller lyckats ännu. Men just nu känns det inte som jag klarar av att leva så här en enda dag till. Jag tycker det märks ganska tydligt när jag skall göra mina sammanfattningar. Varje söndag får jag hindra mig själv från att skriva ner alla känslor jag har, för det känns alldeles för negativt. Det tar kraft det också. Att vända alla dessa negativa känslor till postiva, eller snarare försök att vända på dem innan man har tänkt dem. Jag har känt så här ett tag nu men peppat mig själv till att fortsätta, att det bara är en period. Men nu orkar jag inte ha det så här längre. 
 
Jag vill längta efter träning. Jag vill känna ork att gå upp på morgonen, jag vill kunna åka hem till min familj och umgås med dem. Jag vill känna glädje när jag tränar. Jag vill le när jag tränat klart. Le för att jag gör det som jag tycker så mycket om.  Jag älskar friidrotten och jag vill lära mig det ännu bättre än vad jag gör nu.Jag vill lära mig hoppa längdhopp och någon gång i livet kanske känna den känslan som kan måla upp för mig själv. Men jag vill göra det med glädje.
 
Så om det är så att jag bara tränar 3 eller 4 gånger en vecka får det vara okej. Om jag åker hem och sover i stället för att träna när huvudvärken är på besök så får det vara okej. Om jag inte äter den mat som är tänkt får det vara okej. Om jag inte går och lägger mig exakt den tid jag tänkt får det också vara okej. 
 
På ett sätt känns det som jag misslyckats. Men på ett sätt känns det också väldigt befriande. Jag orkar inte känna mig fejk mer. Just nu vill jag bara träna för att jag tycker det är kul. Jag vill fortsätta kämpa med mina enbensmarklyft, en bensknäböj på box, armhävningar och pikar i TRX. Och så vill jag hoppa längdhopp, kasta spjut, springa intervaller, lära mig springa över häckar ännu bättre och stöta kula. Jag älskar friidrotten. Jag älskar att träna friidrott. Men jag vill känna glädje när jag gör det.
 
Det är inte värt det om jag inte är lycklig. 
 
 

Vecka 20 - Njuter av våren

Ibland funderar jag på om min träningsvecka borde starta på söndag och avslutar på lördagar. Anledningen är att jag alltid är så trött på söndag vilket gör att jag inte riktigt kan ge en klar "analys". Hade det inte varit för att jag är medveten om att jag är trött hade det låtit ännu värre än vad det redan är. Jag får liksom behärska mina tankar och verkligen tänka efter om det >>verkligen<< är så eller om det är tröttheten som spelar ett spratt och får allt att kännas mycket värre än vad det egentligen är. 
 
Jag har inte så mycket ord för den här veckan. Egentligen inga alls. Det är rätt mycket trötthet nu och huvudvärk. I fredags var en sådan dag. Jobbig natt där jag vaknade många gånger för när jag vände mig gjorde det ont i knät, ja vilket väckte mig. När jag sedan skulle gå upp hade jag sån där dunkande huvudvärk. Det var liksom bara att gå och lägga sig och hoppas på att det skulle bli bättre tills jobbet började (vilket det blev...).
 
Men igår kväll när jag kom hem kände jag för en gångs skull lite energi. Mitt huvud har varit så tungt de senaste veckorna och även om kroppen kan kännas rätt så pigg så är huvudet alltid där och tynger ner. Men inte igår kväll. Då kände jag mig pigg, fräsch, nästan lite alert och så glad. Vilken skillnad det är! Jag hoppas att det vänder lite nu, det hade varit väldigt skönt om jag kunde få lite mer energi och framförallt ingen huvudvärk. 
 
Jag har i alla fall gått på minst två härliga promenader den här veckan. Det är så vackert utomhus nu och framförallt bokarna tillsammans med solen gör att jag har svårt att dra mig hemåt - det är ju så vackert. Åh, jag gillar verkligen våren. 
 
Veckans träning
Måndag  - Vila
Tisdag - Friidrott, sprint 
Onsdag - Träning med Henke
Torsdag - Friidrott, längdhopp
Fredag - vila
Lördag - vila
Söndag - styrketräning
 
Det blir inget vettigt sagt idag... lika bra att avsluta dagen och (äntligen) gå och lägga sig. Jag har varit vaken sedan kvart i fyra och har längtat efter att få sova sedan i alla fall klockan tre. Skall bli så skönt!
 
Hoppas ni haft en härlig vecka och jag önskar er en skön kommande vecka. 
Njut av våren! :)