JHH

Jag har velat fram och tillbaka om jag skall dela det här inlägget eller inte. En del av mig har tänkt att det är alldeles för labilt och inget som direkt uppmuntrar andra personer medan en annan del av mig har tänkt att det kanske är så att den här gången behöver jag andras uppmuntran, så jag bestämde mig för att skriva som det är men hålla de mest extrema känslorna utanför det här inlägget i alla. 

 

Tänker jag träning känns inte alls bra utan snarare får jag en lite klump i magen och jag vill egentligen inte alls träna. Framförallt löpning och mer friidrottsliknande övningar känns just nu bara obekväma och det känns som jag inte kan utöva en enda övning. Att träna på gymmet känns lite bättre men inte helt bra. Ah, jag kan inte beskriva det mer än jag helt enkelt känner prestationsångest när jag tränar och att jag oftast känner mig mer nedstämd än glad när jag går från träningen. 

 

Svaret man brukar få när jag brukar berätta sånt här är "varför fortsätter du då?"
(Och här kommer nu mitt försvarstal...)

 

Jo, för grejen är ju den att jag verkligen älskar hoppa längdhopp och ja, många delar runt omkring längdhoppandet också (som sprint, häckrörlighet, hoppstryka, mm) och när jag väl släpper all press, krav och besvikelse och bara gör det så tycker jag det är så fantastiskt roligt, jag skiner hela jag som en sol. Detta är inget som jag själv märker förrän någon annan säger det till mig men jag har hört det flera gånger. 

 

Jag älskar det. Och det är det som gör att jag inte kan sluta. 

Ibland önskar jag att jag kunde sluta för att slippa dessa ångestkänslor men jag kan inte. Jag har försökt flera gånger men det går inte för ett litet tag senare är jag tillbaka och längtar efter det. Skall man vara krass är det dessutom inte själva träningen det är fel på utan den mentala kapaciteten på personen som tränar (alltså jag) och det är väl ändå man kan öva bort..?

*

 

I kväll har jag inte tränat, i stället har jag satt mig ner och lagt upp en plan och satt upp mål för sommaren. Jag inbillar mig att det är bättre att sätta upp lätta mål och bli nöjd än gå runt och tänka att jag inte har några mål men ändå känna mig missnöjd på grund av förväntingar på mig själv, från mig själv, är så stora. I kväll känns målen bra, hur det känns i morgon eller när jag väl skall börja träna är en annan sak. Det går ju faktiskt att ändra på dem. 

*

Så, jag kanske kommer behöva skriva av mig här på bloggen, berätta hur det känns, få skriva när det känns bra, skriva när det är jobbigt, beskriva ångestkänslorna eller när det är som bäst. Låta bloggen vara en terapi. Och ibland kanske jag kommer behöva en och annan uppmuntran också.