Nästan som en krönika om tidig sömn
Klockan är 20.16. Jag har varit hemma i en halvtimma, sitter vid matbordet och har precis ätit klart min kvällsmat. Om en kvart kommer jag att ha gått och lagt mig och bara tanken på att jag då har gott om tid innan jag måste sova gör mig nästan överväldigad.
Jag gillar att gå och lägga mig tidigt, få lov att läsa en bok och fastna lite i den utan att behöva säga till mig själv gång på gång att det börjar bli sent. Jag gillar känslan att kunna se på ett eller till och med två avsnitt av en serie och ändå somna i tid. Jag gillar känslan att få avsluta en intensiv dag med att inte stressa alls.
Värre är det de kvällar när man kommer hem sent och dessutom inte kan somna trots att man vet att det verkligen är hög tid att sova. När hela dagen varit stressig och man till och med stressar med att somna. Jag tror det är just det här som gör att jag verkligen gillar att ha tid på mig att somna - tanken på att slippa att känna stress.
Det har nästan blivit mina favoritstunder under veckorna. Den där stunden innan jag skall sova, när kroppen börjar slappna av, jag väljer ut en bok, serie eller ljudbok och så går jag in i den där världen en stund innan ögonen sakta börjar sluta sig och jag somnar.
Vid köksbordet