Att tilltala med namn

De senaste veckorna har jag reflekterat över det här med att bli tilltalad med namn och hur mycket mer personligt det blir när man hör sitt namn, i bland kanske till och med så att det träffar en i hjärtat. Jag har alltid beundrat de människor som använder mitt,  eller andras, namn i konversationer helt naturligt utan att tänka på det. Det blir väldigt personliga dialoger då.
 
Det finns det traditionella när man skriver eller pratar med någon och inleder med "Hej Johanna", det kanske inte är märkvärdigt i sig men om man inte förväntar sig att se sitt namn så känns hälsningen helt plötsligt mer personlig. 
 
Det finns också situationer när användandet av mitt namn ställs mer emot om mig.  Tex om jag pratar med en upprörd kund blir hens ord mer personliga mot mig om personen använder mitt namn. "Johanna, du måste väl förstå att...", "menar du på fullaste allvar, Johanna, att...". Då vänder personen tillbaka samtalet till mig på ett annat sätt än om personen sagt du eller ni. Min erfarenhet är att det är medvetet. Men det är precis likadant om en kund är nöjd; "Du skall ha stort tack, Johanna, för din hjälp", det blir mer personligt när mitt namn läggs till. 
 
Att använda eller höra sitt namn blir på något sätt mer laddat. Därför är det inte helt konstigt att man ibland kan höra mig själv utbrista "Men Johanna, du fattar väl att inte kan göra så" eller (den här är ännu mer vanlig) "Hur tänkte du nu, Johanna?". Det känns som det är medvetet, i alla fall av mig, att jag nämner mitt namn när jag säger till mig själv. Eller ja, alla kanske inte pratar med sig själv men det är en helt anman sak. 
 
Eller slutligen när man hör någon man tycker om använda sitt namn. Det kan verkligen värma hjärtat, det tror jag de flesta känner igen.  
 

Kommentera här: