JHH

I går var första gången på riktigt, riktigt länge som jag kände ångestkänslor i kroppen. Inte ens under sommaren och hösten förra året, när livet var upp och ner kände jag av det - då var det mer oro, förtvivlan och rädsla men ingen ångest. 

 

Tänk att jag för ett par år sedan kunde ha den känslan som jag hade i går flera dagar och ibland veckor, månader i sträck. Att behöva hålla kroppen i schack fast jag egentligen inte har koll på alla känslor i kroppen, känna hur skör kroppen är, den där klumpen i magen som letar upp sig mot bröstet, känslan av att ha hög puls fast jag egentligen inte har det. Ha svårt att kunna koncentrera mig och är så skör så att minsta kommentar kan pricka mig som en pil rakt i hjärtat. För att inte tala om alla nedsättande tankar och ord till mig själv. 

 

Jag är så tacksam att jag inte behöver kämpa med det här varje dag längre. 

 

I dag är en ny dag. I dag är kroppen tillbaka där den brukar vara; hungrig, lite morgontrött, känner mig taggad att ta tag i den här arbetsdagen och alla negativa tankar om mig själv är inte längre med mig över allt jag går.

 

Jag vet inte vad det är som gör att jag nu för tiden inte känner de där ångestliknande känslorna så jag kan inte ge några tips hur man tar sig ur det, jag ser det bara som en stor välsignelse att inte behöva kämpa med det varje dag nu för tiden.

 

Däremot vet jag att det var väldigt skönt att igår bara få berätta för någon hur det kändes så att jag inte behövde gå runt helt ensam med känslorna. Så det får bli mitt tips idag; berätta hur du känner, du behöver inte berätta det för hela världen (som jag gör) men för någon du litar på. Du behöver inte berätta alla dina känslor (för oftast är man rädd att det skall tynga andra) men berätta några ord, bara att det ÄR så. Att vara ensam i sin egna ångestvärld kan många gånger göra den världen ännu jobbigare.