JHH

 

Den här veckan har jag sett fina resultat i träningen. För andra runt omkring kommer det här inte låta så märkligt eller avancerat men för mig är det här rena lyckan och ett tecken på att den tid, fokus och mental kraft (för sååå  mycket fysisk kraft har de inte varit) jag har lagt ner har lönat sig. 

 

I onsdag när jag körde min PT-timma fick jag köra swing med 8 kg. Efter att ha kört små, små höftfällningar eller med hantlar var det roligt att få köra med kettlebell. Inte kanske så mycket för att det var 8 kg utan mer för att rörelsen jag gjorde liknar det jag skall göra framöver. All den tid, alla fällningar jag har gjort har varit i målet att göra ungefär den rörelsen vi gjorde i veckan.  

 

Det finns fortfarande många detaljer att jobba på och jag skall verkligen inte sätta mig ner och tro att jag är klar, nej det här är bara början men däremot kan jag uppmärksamma och njuta av att utveckling. Det känns så himla roligt! Och jag blir mer och mer inspirerad att fortsätta nu även om jag vet att vi under nästa vecka kan hitta något nytt som gör att jag får backa något för att vi behöver korrigera det först. 

 

I går var jag med på ett gruppträningspass som Henke  (PT) körde. Alla övningarna var sådana som vi övat, övat, övat på våra timmar. Det gick helt okej under passet, jag kände att jag klarade det, visste vad jag skulle tänka på. Vet att det är saker som jag behöver justera på men i grund och botten kände jag ändå att jag behärskade det. Ytterligare ett tecken på belöning av den tid jag lagt ner. 

 

Hade det här varit för ett år sedan eller mer hade jag bara varit besviken. Besviken över att inte kunna köra "hårdare" eller tyngre eller mer explosivt. Besviken över att inte kunna springa snabbare eller hoppa längre. Det händer att jag fortfarande faller tillbaka i dessa tankar, det skall jag inte låta bli att nämna men jag har lärt mig att det är den här vägen jag behöver gå. Jag har lärt mig att de kan ta ett år eller mer innan jag börjar komma till början av de nivåerna som jag vill komma till. Jag har accepterat att det kan ta två år eller mer innan jag kan börja hoppa längdhopp fullt ut. Jag har fått acceptera att min kropp är så här och det jag kan göra är att lägga ner all den tid jag har tid och kraft jag har till att steg, för steg jobba mig framåt. Lugnt, klokt och metodiskt, kloka steg i rätt riktning med mycket tålamod.  

 

Och nu när jag accepterat det kan jag idag vara superglad och väldigt nöjd med den utveckling jag sett den här veckan. Hade jag haft mitt gamla tankemönster, hade jag bara sett alla besvikelser. Nu kör jag istället en liten segerdans.

 

Och nästan allt det här beror på Henke. Det är han som gett mig övningarna, som tålmodigt funderat ut lösningar på problemen som tålmodigt hängt med i alla min könslobanor när jag velat träna/inte velat träna/osv. Och det är han som fått mig att inse att det här kommer ta tid, det är han som lärt mig att tänka i nya banor om utveckling. Jag är väldigt tacksam över all den kunskap och engagemang jag får! Tack Henke! 

 

Och jag känner, ärligt talat, fortsätter vi så här så kommer jag, om några år, vara superstark  inifrån och ut. Både till kropp och rent mentalt.