JHH

Jag tror alla någon gång har drömt om att göra något speciellt, kunna något speciellt. En del satsar på drömmen andra låter det bara förbli en dröm. En del är tillfredsställda med att drömmen förblev endast en dröm, andra kan inte släppa drömmen men tar aldrig det där steget för att nå drömmen.

 

Jag har tränat i en månad nu. Det är fantastiskt! Jag älskar det! 

Jag kämpar och lär mig nya saker, jag tränar lite allmän friidrott och hoppar ganska mycket. Jag tränar styrka och explosivitet. Jag joggar lite och ibland springer jag intervaller. Jag försöker skapa kontroll över höfter och koll på kroppen. Och varje pass jag tränar så lär jag mig något nytt, något jag gör eller något jag inser om mig själv. 

 

Jag förvånas ständigt över mig själv. Förvånas över hur lugn jag är, hur lätt jag antar nya saker, hur jag kan samla mig och alla mina tankar när jag skall göra något nytt. Jag är imponerad hur jag kastar mig in i saker som jag inte gjort innan, hur jag på något sätt accepterar att jag inte kan allt, hur jag biter ihop och bestämmer mig för att göra de om och om igen tills jag lärt mig det. Och kroppen förvånar och imponerar på mig. Jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle klara av, trots att det antagligen funnits där i kroppen. Jag tror på mig själv och vågar misslyckas.

 

Jag går min egen väg, kämpar mot mitt eget mål men samtidigt så känner jag mig inte ensam. Jag trodde att jag skulle få slita ensam, få många frågor om varför, få motstånd och andra inte så positiva reaktioner. Men faktum är att reaktionerna bara har varit positiva. Jag har fantastiskt folk runt omkring mig som har kommit med hejarop och uppmuntrande kommentarer, jag tränar (och jobbar) på det bästa stället man kan vara på när man vill uppnå något, jag har hamnat i en friidrottsklubb som jag trivs väldigt bra med och där jag få växa i min egen takt. Jag har en friidrottstränare som är ärlig och hjälpsam och jag har en coach som är fantastisk duktig och som har öppnat upp en helt ny träningsvärld för mig. 

 

Inte en enda gång under den här månaden jag har tränat har jag haft prestationsångest eller känt minsta spår av den trots att jag utsatt mig själv för nya saker, för prövningar, för saker jag vet att jag egentligen inte kan. Och varje gång jag hoppar så hittar jag känslan av något nytt, jag börjar lära känna min kropp mer och mer. Jag är trött i kroppen, speciellt benen och sover mer än någonsin (jag gör typ inget annat än sover, äter, sover, jobbar, vilar, tränar... osv...).

 

Jag är lugn och lycklig (skiner som ett barn varje gång jag har tränat eller pratar om träning). Jag inser för varje dag att det kommer vara själva "resan" i sig som kommer vara det tjusiga, det kommer vara utvecklingen, hur jag utvecklas, det jag lär mig, hur jag kämpar, sliter, faller, tar mig upp som kommer vara fokus. Målet känns inte just nu som det viktigaste utan det är själva resan dit. Men när det blir lite tufft och jobbigt (framför allt för benen) då ser jag mot målet och fortsätter kämpa. 

 

Ni skall veta och jag tror ni anar. 

Hur mycket jag älskar det här och hur jag glad jag är att jag vågade, bestämde mig och började.