JHH

Jag läser och hör ofta "jag/du kommer komma tillbaka och då mycket starkare". Många gånger handlar det om att intala sig själv/andra detta för att du/de ska orka igenom det jobbiga men jag börjar också ana en viss sanning i det. 

 

Jag är på väg tillbaka. Slutet av april, maj och även början på juni var en tuffa månader. Utan att gå in på detaljer, utan att bli för privat så ja, det var tufft. Riktigt tufft. 

 

Nu är det lättare igen och som vi sa på senare PT-träningen; jag har börjat jobba mig upp för gropen. Jag har en liten bit kvar men det går bra nu. 

 

Igår tränade jag ett långt pass. Långt ifrån effektivt men jag njöt varenda sekund. Jag kunde hålla fokus, jag kunde släppa fokus utan att drabbas av en tankeverksamhet större än en skolklass som gör ett viktigt prov. Jag kunde njuta. Jag kunde träna. Svettas. Skratta. Och prata med andra människor. 

 

När kom hem efter träningen så kände jag för första gången på över två månader den där ljuvliga känslan av endorfiner. Inte för att kroppen fått jobba så hårt utan för att jag var lycklig. 

 

Jag kommer komma tillbaka starkare. Inte fysiskt. O nej, verkligen inte,där har jag tappat mycket de här två månaderna, ärligt talat så känner jag inte någon styrka eller kroppskontroll överhuvudtaget. Men jag känner mig starkare rent psykiskt. 

 

Jag vet att jag visat mig själv respekt under de här veckorna, jag vet att jag givit mig själv tid att komma tillbaka. Mycket tack vare fina människor runt omkring mig. Och jag har lärt mycket om mig själv. Vad jag vill göra, vad det är jag saknat. Vad jag tycker är viktigt. Vad jag skall träna. 

 

Så när jag, om ett litet tag, sätter mina händer på marken ovanför gropen och trycker mig upp kommer jag nog känna en styrka jag tidigare inte känt. Jag kommer känna mig starkare, psykiskt. 

 

Och jag ser fram emot att trycka mig upp och sedan fortsätta. Men fram tills dess skall jag ta ett steg i taget (uppåt), inte stressa, låta kroppen få göra sitt och bara njuta av att vara lugn igen.