JHH

Fortfarande seg, har noll energi och är jättetrött. Ingen träning idag men förhoppningsvis kan det bli ett lätt pass imorgon. 

Sådana här dagar är jag glad för bland annat dessa 2 saker:

1. Att mitt mål är 2016 och inte om typ 2 månader
   Visst är träningspassen viktiga nu också. Men stressen hade varit betydligt större om jag vetat att mitt mål hade varit om två månader. Nu slappnar jag av och låter kroppen sköta sitt med att komma igång igen.

1. Jag vet om att mitt mål inte är hela livet
   Nej, det är inte hela livet om jag inte lyckas nå mitt mål. Livet är mer än så. Jag är mer än så. MEN! Det betyder inte att jag inte vill nå det, inte kommer köra hårt för att komma dit men att trycka på kroppen och träna trots att jag inte känner mig bra. Det är inte värt det. Livet är mer än så. Jag är mer än så. 

Det känns bra att vara trygg i det här. Acceptera att det är så här. Jag tror att jag var fattat rätt beslut just nu. Jag behövde vilan, timmarna hemma, möjligheten att släppa oron och bara vara hemma och ja, bara vara.  Men samtidigt så är jag lite frustrerad. Skall det vara så här, att jag blir trött och lite ont i halsen utan att bli sjuk, flera gånger per halvår ända fram till sommaren 2016? Då kommer det ta väldigt lång tid att utvecklas.

Jag måste på något sätt lära mig när jag skall träna, när jag skall träna lugnare och när jag inte skall träna alls. Jag vet liksom inte var någonstans jag skall dra gränsen? Är jag för feg? Har jag för stor respekt för den där lilla kittlande känslan i halsen? Jag menar - var går gränsen till när man är sjuk?

Hur tänker ni som tränar? Var går gränsen när ni inte tränar? Hur skall det kännas för att ni inte skall träna? Dela med er av era tankar, åsikter och kunskap. Jag uppskattar dem :)