JHH

Så vi startade. Och gick en bit. Sedan kom lerbacken. Min första, och mycket barnsliga reaktion var att börja springa och se hur långt man kom innan man föll men de andra nappade inte riktigt på det utan föreslog istället att gå bredvid och i skogen. Sagt och gjort. 

Det här en utav de många saker jag gillar med min familj. Dels att kunna vara ute i skogen, det är på något sätt naturligt men också att man inte ger upp bara för att det är lera eller att skogen är svår att gå i. Så där gick vi, bland granar,småträd som man fick hoppa över, grenar som rev lite och blåbärsris som man fastnade i. Lera där skorna sjönk ner och vatten som droppade från träden. Ljuvligt. 

Till slut blev vägen liten bättre och man kunde gå på den. Upp och ner. Och så lite mer ner. Och ner. Och ner. Till slut kom vi nästan ner till sjön där man kunde klättra upp för stora stenar och till slut komma in i en grotta. Jo men visst! Här är det äventyr! 

Efter besöket i grottan gick vi hela vägen upp igen och kom till slut till en utsiktsplats (ja, efter att ha gått över ännu mer ris och in bland småträden. ). Och det var en maffig syn! 

Efter att ha skådat utsikten en stund och pappa och min bror pekat ut lite olika platser så började vi gå den sista biten hemåt. Den avslutande delen bestod av riktiga stigar, vacker natur och fina bondgårdar. 

Hade det inte varit tjock lera den första 1,5 km hade det här varit en perfekt runda om man har en ledig dag (de värsta backarna var ner till grottan och dit behöver man inte gå). Lite tråkigt. Men det blev en rolig tur ändå.