JHH

Jag säger alltid att jag tränar för att må bra. Men ärligt talat ( och ja, ärlig kommer jag nog vara nu...för jag är på sånt där tjurigt humör) så är det lögn, det är en stor fet lögn. För om det nu är så att jag tränar för att må bra varför får jag då dåligt samvete av att inte träna på två dagar? 

Egentligen är det nog besvikelsen över att min disciplin är på noll som är värst och som skapar det där dåliga samvetet. Det är i sådana här lägen, då livet känns lite tyngre (inte dåligt, bara lite tungt) som jag borde träna eftersom jag vet att det får mig att må bra. 

Men jag orkar inte, känner inte alls för det och ärligt talat så vill jag inte heller. Jag är på något sätt redan nu trött på det dåliga samvetet samtidigt som jag också redan är trött på den här tunga kroppen (inbildning??) på grund av mindre träning. 

Men jag tränade idag. För det måste jag göra. För utan träning ballar ryggen ur helt och det orkar jag inte. Det var okej, inte mer, inte mindre. Försöker hålla det till 3 träningar i veckan. Något som borde vara normalt, något som borde kännas lagom. 

Men ändå är det där dåliga samvetet där och gnager. Jag. Blir. Galen. 3 träningspass på en vecka borde vara tillräckligt men nej. Tydligen inte för JHH som "bara tränar för att må bra". 

Men jag är så trött på att inte ha ett mål, inte våga sätta mål, inte orkar sätta mål, att jag inte hittar den träningen som passar mig. Är trött på att inte kunna saker, att jag tänker för mycket, att jag överanalyserar, att jag inte kan, att jag inte lär mig tillräckligt fort. Är trött på att jag är feg och inte tar för mig, inte vågar utmana, inte vågar att misslyckas. 

Fail är ett passande ord. Fall som telefonen ville ersätta fail med passar också bra. 

Nej vet ni vad. Det här är inget inlägg som direkt kommer uppmuntra er till träning eller som lyfter upp träningens alla positiva sidor, men det är väldigt ärligt. 

Jag försöker förstå och intala att det är ett stort i-landsproblem men vet ni, när man lever i det här dagen så blir det hela ens värld. När livet består av att planera dagar med träning och jobb. Planera matlådor och hur mycket man behöver ha med sig. När man jobbar, hur man skall få in träningen. Att planera,  packa träningsväskan så att rätt kläder kommer med. Vara borta långa dagar för att hinna med allt det man vill göra. Ja, när man helt plötsligt inte har ork att göra det här. Då faller alla rutiner. Och jag är rutinmännska, jag gillar inte förändringar. 

Nu låter det som jag tar avsked av träningen helt, inte alls. Jag hoppas att det är bara är något tillfälligt som drabbat mig. Att jag om några dagar ( jag hoppas det inte blir veckor) kommer tillbaka till träningen och framför allt glädjen. 

Nej, som sagt ingen uppmuntran eller inspiration i det här inlägget. Och jag vet att det är fjompigt och överdrivet. Men när man är så van att ha det på ett sätt och det förändras då blir det lite, ja motigt. Det är ja, inte direkt någon resa på motorväg just nu utan snarare en resa på en väldigt backig skogsväg. Det positiva är att jag i alla fall är på väg fram åt.