JHH

Jag skäms lite samtidigt som jag inser att jag är mänsklig. 23-åriga JHH bölar för att hennes älskade, finaste kanin ikväll går bort. Älskade, finaste gamle man som funnits med i nästan 10 år. 10 år är väldigt mycket. Trots detta känns det lite fel att gråta...det är ju bara en kanin (fast iof, han är ju väldigt speciell)

 

Men det gör jag, för ärligt talat så har jag aldrig träffat någon, varken djur eller människa som någonsin visat sån glädje över att se mig. Den där kainen kunde springa flera varv när jag kom, kunde nästan slå knut på sig själv över ivern när man kom (sedan att det kanske var maten som lockade mest...det låter vi vara osagt.)

 

Han har varit med länge och eftersom han är världens charmigaste kanin har han charmat mig och många. Oftast glad och alltid glad över att få vara med när man gör något. 

 

Jag kommer sakna kaninen som hjälpte till att skotta snön på insidan av buren när man skottade på utsidan, som rullade sig i snön och som älskade att springa runt med kopplet i munnen. Jag kommer sakna kaninen som jag har rensat land, skottat snö, städat garage med. Allt gick kanske inte alltid så smidigt när han var med men man såg att han tyckte det var så roligt och det gjorde mig glad. Tänk att den där lilla kaninen som lämnades över till oss för att han var omöjlig att hålla kvar i buren och bara rymde blev den charmigaste  och socialaste kaninen. 

Så, 23-åriga, löjliga JHH kommer denna kväll gråta lite till. 

För det känns rätt.